Aftonbladet – 12 maj 1869, sida 3

I Hr Hallenborg började diskussionen. Den fråg Ital:n genom sin motion väckt uppmärksamhet p i vore af en vigtig och ömtålig natur samt fordrad Iden största utredning. Talaren ville derföre u q veckla motiverna till sin motion. Pressens up . gift vore, enligt talarens åsigt, att befästa kärl ken och vördnaden för konung och kyrka, var I målsman för vetenskap och konst, bevara minne af ärorika fäder samt sträfva till lagbunden frihet I Uppfyller tidningspressen dessa fordringar, är de: ett palladium för ett frihetsälskande folk. Mei dessa fordringar ansåg talaren att svenska presse! icke uppfyllt eller uppfyller. Mot den sansad delen af tidningspressen vore många anmärknin gar att göra; men talaren ville ej framkomma met dessa, utan i stället medgifva, att denna del af pres sen i flera fall verkat mycket godt för vårt land och om den ej vore i åtnjutande af den aktning som i utlandet kommer de stora tidningsorganern: till del, berodde detta på Sverges ringa folkmängt och följden deraf: en Tingare bildad publik. Mei något jemförligt med vår skandalpress finnes ickt på hela jorden! Hvar finnes t. ex. motstycken til Nationalregeringen, som tyckes hopskrifven a fästningsfångar, eller Öresunds-Posten, hvars kann stöperier, för hvilka en för detta korporal är an svaring ), tyckas redigerade af dårhushjon? De hvilka skrifva i dessa och andra dylika tidningar äro litterära proletärer, hvilka sträfva efter at komma till makt, men då detta ej lyckas söks draga ner till sig i deras egen smuts allt högt oc! stort i samhället. Under det de gömma sig bak om legda slafvar, ansvaringar, ockra de på de lägr klassernas passioner, samt skräfla om dessa klas sers frioch rättigheter, hvilka de ropa vara bort röfvade. Deras mål är samhällets upplösning, äl störtandet af tronen och kyrkan, för att på dess ruiner uppbygga tempel åt osedligheten! Det skulle nu tyckas, att det vore en heder att bli föremå för dessa tidningars anfall; men alla känna ej vår: pressförhållanden, hafva ej kännedom om den djup: moraliska förnedriog, hvari dessa personer, som till lefnadsyrke valt det publicistiska baktaleriet lefva. Det sorgligaste med dessa tidningar är, at! den del af nationen, på hvars laglydighet och idoghet staten så mycket beror, vår arbetande befolkning, ur dem insupa demoralisation. Då denna befolkning af tidningarne hör, att konungamakten är en utväxt på samhällskroppen, att statskyrkan är hycklande och lastfulla presters påfund, då den tjusas af fraser om allas fribet och jemnlikhet. kommer den i förtviflan, skrapar ihop allt hvad den har och bereder sig tillfälle att resa öfver oceanen, för att i Amerika finna de falska drömmar, hvari de insöfts, förverkligade, och de af denna befolkning, som ej kunna få medelatt lemna fosterlandet, qvarstanna med trots i hjertat. Detta är den vådliga följden af skandalpressens arbete. Oaktadt utskottet ej antagit talarens motion, vore talaren dock detsamma skyldig tack för det tillmötesgående i dess framlagda förslag till ändringar i vår tryckfrihetslag. Talaren hade hört yttrats farhågor för, att om detta förslag blefve lag, tidningarne skulle drabbas af en slags inqvisition; men talaren trodde ej att man skulle befara något sådant i vårt land, hvarken af åklagares kitslighet eller domstols partiskhet. Talaren uppmanade till förslagets antagande; ty blefve det afslaget, vore frågan afklippt och hydran hade ännu fyra år på sig att sprida depravation. Talaren uppställde deretter såsom mönster för tidningspressen: lagman Thorgny, Menenius Agrippa samt Vestas prestinnor samt slöt sitt föredrag med att berätta, det Rom, den verldseröfrade staten, måste öppna sina portar för barbarerna, Huruvida talaren ansåg etta historiska faktum såsom en följd af skandalpressens framfart eller icke, kunde ref:n ej riktigt uppfattar. r Bergstedt, som började sitt föredrag med att berätta huru han sjelf förr tillhört svenska pressen, kunde ej instämma i allt hvad den förefående talaren sagt. Så länge tidningspressen unnits, har lika bitter klagan hörts som den hr Hallenborg tolkat. Itidningsskrifvarens hand ligger ett mäktigt vapen, en bammare, som han ofta med smärta. finnercha drabbat hårdare än hvad hans mening varit. . Pressen .kan äfven göra felsteg; men det finnes blott ett enda korrektiv häremot: en allmännare upplysning. Pressen är ej mindre än allt annat menskligt underkastad den allmänna naturlagen att uppgå i allt högre och renare former. Och vi böra ej tro, att Presson i vårt land blifvit sämre. än hvad den varit förut. Man må draga sig till minnes huru en del af denna press var för omkring 20 år sedan; men man ser vanligen ej hvad uselt.som varit för det mindre usla som är — man glömmer det förfiutna för det för dagen! Det finnes dålighet inom vår press, låtom oss bränmärka det! Men detta sker blott medelst en bildning, en upplysning, som sträcker sig genom illa samhällets lagar. En punkt finnes i vi r tryckribetsförordning som är af högsta nöden att bortagas: punkten om ansvarig utgifvares, Denna agparagraf ej allenast borttager en sedlig stimulus, len rentaf uppmanar till kastande på annor peron ansvaret för ÖrVergrepp i press-saker. En tenleng till öfveråndakastande af de bestående 1asarne går för närvarande igenom svenska presen, detta är ett faktum, som ej kan bestridas; nen ju mer känslan af lagbungden Trihet blir fast, lesto mer förringas verkningarne af denna uppösande tendens. En annan skuggsida hos vår puarande press som behöfver motverkas är, att den bringar utlandet en alltför ensidig mörk uppfatting om förhållandena i Sverge, Med smärta se i huru de kontinentala tidningarne innehålla inga berättelser om Tullberg, om uppträdena i iudiksvall, om förfalskningar och bedrägerier, men ällan något godt om vårt folk och land. Tal anåg ett stort steg vara vunnet om utskottets förlag antoges. I andra tänder är det boktryckaen, söm är ansvarig för hvad från hans officin tkommer. Något, som tal. dock beklagade, vore, tt utskottet ej ansett sig böra förorda ågon förndring i afseende på den nuvarande juryn; ty såom denna jury är sammansatt är den en komromiss, och kompromiss i brottmål, hvilket tryckvihetsmål är, kan aldrig gillas. Den tra, att lång. amhet i tryckfrihetsmål sl ulle åäpkomma såsom n följd af utskottets förslag, hvilken tro tal. hört ramställas jrsåg han upphäfvas derigenom att rotimål skola så fort som möjligt behandlas och fgöras. Yrkade bifall till utskottets förslag. Ir Fröman ansåg, det man borde se till, att ej ryckfriheten förstörsg genom sina missgrepp, men rodde ej att utskottets förslag vore lämpligt i by fall. Det borttoge visserligen ett slag åf anvariogar, men ur detsamma, om det antoges, skulle ppstå ett annat slag: boktryckeriansvaringar. Tal. änvisade till det, utskottet sjelft anfört, nemlien, att den verklige tidningsutgifvarens juridiska nsvarighet i allmänhet är en sanning, aldenstand ndast ett fåtal tidningar begagna legda ansvaingar. För Isnåsortstidningarne äro i de flesta all bo; ryckarne sjelfva ansvariga, och detta är ndet med alla dagligen utkommande tid: vå hela landet. Det ogillande, som publiistmötet sistlidne sommar nästan enhälligt yttrade ot ansvarighetssystemet, ansåg tal. vara ett beis på, att detta Ske vore hos största delen af reasens egna medlemmar utdömdt. Det vore beinkligt att, såsom utskottet föreslagit, lemna åt omstolarne pröfningen-af bevisen. Hvad utskotet antagit, att det efter åtals anställande skulle lifva svårt ait finna någon, som ville åtaga sig tt stånda ansvar, kunde tal. ej gå in på, ty detta nsvarsståndande. kunde. mycket lätt på förhand rrangeras. Vidare hyste tal. betänkligheter mot tskottets förslag, att besvär öfver domstolens belut rörande vegåfvaren skulle få föregå sjelfva uttegången, Härigenom kunde en lång å föriget innan rättegången företogoa, och under denna id kunde situationen ha gestaltat sig på ett helt nnat sätt än då den åtalade pressförbrytelsen beicks, Utskottets. hela förslag ansåg tal. hvarken ara nyttigt eller nödvändigt; det hade dessutom ramkommit så sent inför Riksdagen, att det väl ehöfde att mogna innan det antoges. Hr Rydin AP ätt boktryckaren redan nu har nsvar, ehuru ban kan genom framvisande at tillÅT Rat Ach manna fd