Vi anse oss böra lägga en stor vigt på tvenne fakta, som framgå ur förhandlingarne i denna sak. Det ena är det, att tryckfriheten har att påräkna ett godt vära äfven inom den nya representationen och att man kan räkna på att kraftiga och inflytelserika stämmor skola höja sig emot hvarje ändringsförslag, som ärinågon mån tvetydigt. Det andra faktum är det, att inom representationen, såväl som hos hela den tänkande allmänheten, råder en djup indignation emot de tidningar, som begagna legda ansvaringar. Det fanns knappast någon enda, afven af de mest frisinnade talare, hvilka under dessa förhandlingar uppträdde, som ej i de skarpaste ordalag uttalade sin afsky för de pressens organer, som begagna sig af denna nesliga och ovärdiga metod, för att med hjelp ostraffade få sprida lögn, förtal och insinuationer och hvilkas verkliga ledare äro fega nog att ställa framför sig såsom syndabock, lämplig att skoningslöst offras, en af dessa proletärer, hvilkas menniskovärde man eljest i patetiska ordalag föregifver sig vilja häfda och försvara. Denna lilla bråkdel af den svenska pressen har genom att hårdnackadt sätta sig emot rättvisans och billighetens fordringar i detta fall, kraftigt uttalade af den allmänna meningen och af hela den öfriga pressen, visat att den i sjelfva verket frågar bra litet efter, huru det går med tryckfriheten. Vi hoppas, att det blifvande publicistmötet med kraft och allvar skall taga denna vigtiga fråga under behandling och grundligt undersöka, hvad som är möjligt att göra, för att stäfja ofoget, utan att på samma gång i ringaste mån inskränka tryckfriheten. Denna fråga har nu en gång kommit på dagordningen och skall der qvarstå. De väckta motionerna och konstitutionsutskottets förslag ha tjenat till att framkalla hvarjehanda undersökningar och utredningar, som äro till stort gagn. Man bör sålunda vara motionärerna och utskottsmajoriteten tacksam i stället för att öfverhopa dem med tillmälen och otidigheter, såsom man på vissa håll anser tillständigt.