Aftonbladet – 12 maj 1869, sida 2

hvilket de föröfrigt, hvad tidningens hållning och tendens beträffar, icke utöfva något det allraringaste inflytande. Alltsammans, sade br Siljeström, synes gå ut på, att man vill skydda de ansvaringar, som sålunda äro såsom utgifvare att anse, men deremot komma it dem, som hvarken äro eller anses såsom utgifvare. ön ännu mera direkt anspelning på kulissförhållandena inom en viss tidning föranleddes sedermera af ett yttrande af hr Jöns Pehrsson, hvilken, med Fäderneslandet och Stockholms-Posten i hand, förklarade, att han hade svårt att skilja mellan skandalen i den ena och den andra af dessa tidningar, atom det att den ena kunde vara åstad kommen med något spetsigare, den andra med något trubbigare penna. Då hr Liss Olof Larsson härpå svarade, att det var den skilnad mellan dessa tidningar, att för den ena vore utgifvaren sjelf ansvarig, men icke så med den andra, så genmälde i sin ordning hr C. A. Larsson, att det var ganska troligt, att hr Rydberg icke hade satt hand på papper för den artikel i StockholmsPosten, som gjort vännen Jöns Pehrsson så ledsen, utan att, om den blifvit åtalad och fälld, han sannolikt fått svida för andras syndero. Försvararnes argumentation innefattade hufvudsakligen framställningar om behofvet af någon åtgärd emot missbruket med ansvaringssystemet; uttalanden af den åsigt, att då dessa missbruk: erkändes, så vore det ju i sin ordning att ett försök gjordes att undanrödja dem, samt försäkringar att någon inskränkning i tryckfriheten ej åsyftades. Något försök att fill vederläggning upptaga de skäl, som från motsidan anförts för att visa att det åsyftade ändamålet icke genom förslaget skulle uppnås, eller att i öfrigt visa obefogenheten af de mot förslaget gjorda anmärkningarne gjordes icke. Så mycket ifrigare framhöll man deremot det i början af vår uppsats omförmälda argumentet, att förslaget gerna kunde göras hvilande, då det ju stode kommande Riksdag fritt att afslå det om det befunnes bristfälligt. Så mycket kunde ju utskottet begära, att förslaget finge hvila att begrundasn.