Aftonbladet – 12 maj 1869, sida 2

LL motionen t sadana jakt nar avt palaknald et konservativa elementet i denna Kammare. li Förslaget fann inom Andra kammaren förvarare endast i hrr Ribbing, Gripenstedt, ledenyren, Sjöberg och Liss Olof Larsson, af vilka dock den sistnämnde reserverade sin ätt att afslå det vid nästa Riksdag, om an då deltoge i afgörandet och dessförinnan Att höra skäl, som ådagalade förslagets oanaglighet. Det bekämpades deremot af hrr Ola Jönson, Siljeström, Hedlund, Per Nilsson i Espö,l! Nils Larsson i Tullus, Grafström, Jöns Pehrs-1 on, Björck, Liljencrantz, Hierta, Vougt, Rundäck, Johannes Andersson, Anders Jonsson, C. A. Larsson, Fredriksson, Uhr och Ola Månson. Bland dem var det hufvudsakligen hrr Siljeström, Nils Larsson och Björck, hvilka inderkastade förslaget en mera genomförd ritik. Hr Siljeström fästade bland annat ippmärksamheten derpå, att förslaget så tillrida var sämre än 1766 års tryckfrihetsför;rdning, som i detsamma saknades, hvad som fanns i nämnde förordning, nemligen vestämd regel för bevisningen om hvem som bör anses såsom utgifvare. Om nu ett preudikat åstadkommes i detta fall, så att t. x. skriftlig öfverenskommelse blefve att anse såsom fullgodt bevisningsmedel, så vore man ter inne på ansvaringssystemet, hvarjemte alla händelser återstode utvägen att skapa boktryckare-ansvaringar. Deremot skulle för en boktryckare, som vore och ville vara endast handtverkare, kunna under tider af poitisk spänning uppstå ganska stora vådor. Ansvarigheten, som vältades på honom, förutsatte, att han skulle genomläsa allt, som hos honom trycktes, och att han skulle kunna begripa och bedöma det. Det kunde dock ända, att ett stort arbete kunde vara oskyldigt i allt, utom på en enda sida, der något brottsligt förekomme. Hr Nils Larsson gick ännu mera i detalj med den bevisning, genom hvilken han ådagalade, att förslaget, upphöjdt till lag, skulle dels vara fullkomligt vanmäktigt mot ansvaringssystemet, dels kunna leda derhän, att boktryckaren verkligen kunde drabbas af ansvar, som borde träffa utgifvaren. Han anmärkte, att man enligt lagförslaget kunde blifva utgifvare af en skrift utan att hvarken hafva författat eller ens läst den. Huru skulle man då kunna förebygga att såsom utgifvare framträdde personer, hvilka endast hade till uppgift att vända ansvaret från andra? Och enligt förslaget var icke ens vanfrejd längre någon disqvalifikation för en utgifvare, till följd hvaraf man genom den föreslagna lagen kunde få ansvaringar af ännu sämre qvalitet än de nuvarande. Det obestämda i stadgandena om bevisningen kunde ändock på samma gång leda derhän, att ansvaret kunde stanna på boktryckaren, hvilken emellertid omöjligen kunde genomläsa allt, som hos honom trycktes och för öfrigt kunde ha svårt att bedöma hvad som vore brottsligt eller ej, hvarförutom det ingalunda kunde vara någon likgiltig sak för boktryckaren att behöfva uppträda i svaromål i rättegångar. Såväl hr Nils Larsson som flere andra talare fästade för öfrigt uppmärksamheten på det betänkliga deri, att rättegången om hvem som skulle för en skrift ansvara kunde, genom att dragas genom alla instanserna, medföra många månaders uppskof med sjelfva tryckfrihetsmålets företagande. Då detta slutligen inträffade, kunde det hända, att skriften blefve frikänd, men vederbörande hade emellertid blifvit genom den långvariga rättegången i oändlighet trakasserade och betungade. Detta vore så mycket betänkligare, som ansvar för rättegång i oträngdt mål blifvit af konstitutionsutskattet borttaget. Hr N. Larssons slutomdöme blef, att förändringen vore i det närmaste lika med den, som efter statskuppen oktrojerades af Gustaf III. Denna förändring såg väl då, sade talaren, lika oskyldig ut, som den föreliggande framställdes vara, men den utgjorde dock första steget till en hel serie af tvångsåtgärder mot tryckfriheten. Hr N. Larsson fästade också uppmärksamheten på, att en af förslagets försvarare (hr Ribbing) ganska tydligt låtit framskymta afsigten, att mera af samma slag skulle komma efter. Hr Björck inledde sitt föredrag med en erinran huru försök att inskränka tryckfriheten periodvis återkomme. Flere sådana hade blifvit gjorda, men de hade misslyckats, Hade detta icke skett, hade icke Pressen fått vara i åtnjutande af sin-frihet, så hade vi, sade tal., kanske ej stått här i dag! Det nu föreliggande förslaget utgjorde visserligen icke ett sådant hugg, som det hvilket regeringen 1853 riktade mot tryckfriheten, men det förtjenade dock att tillbakavisas. Talaren utvecklade härefter några åsigter om beskaffenheten och följderna af pressmissbruken. Pressmissbruken vore kanske icke större nu än fordom, men skilnaden vore att de verkade på ett annat område. Fordom ta lade pressen endast till de bildade klasserna, eller de, som stodo dem närmast; nu deremot talar den till den stora massan af folket; men talaren var för sin del öfvertygad, att likasom pressen törr, trots dåvarande missbruk, endast hade framgång i det gada, så skulle det äfven nu blitva händelsen. Talaren tviflade icke att folket skall lära att till sitt rätta värde uppskatta sådana pressens alster, som missbruka tryckfriheten, fastän det torde np gå något Jängsammare än på den tid då pressen talade till en mindre läsekrets. Man borde derföre lemna folket tid att lära sig uppskatta pressens karakter, och man skulle enligt talarens öfvertygelsa få erfara, att pressen korrigerade sig sjelf. Nunde man emellertid utan våda för tryckfriheten få bort ansyvaringssystemet, så vore det ingenting att hålla på; men man finge dock icke glömma, att man stode i skuld hos detta system för hvad som med dess hjelp uträttades på den tid då makten sökte tväfva yttrandefriheten, D6 som nu missbruka detta system, borde emellertid ihågkomma, att de verkligen blottställa tryckfriheten, och pressen borde följaktligen skynda rätta sig sjelf. Rö Då hr Björck härefter öfvergick till en granskning af förslaget, för att tillse, i hvad män det kunde vara egnadt att undanrödja ansvarighetssystemet, kom han till det resultat, att ehurå utskottet förklarat sig åsyfta tt träffa med straffet den verkligen brotts0 TT I LL LA dat unnoctäöllda ovwota