Aftonbladet – 11 maj 1869, sida 3

Kamraterna följde honom tätt efter, Man kom närmare och stannade framför en kolossal sten af fantastisk form med många hörn och fördjupningar. Denna sten befann sig ofvanpå tvenne mindre, hvilka på detta sätt tjenade som fötter åt den större och gaf det hela utseende af ett oformligt bord, som kunde hafva begagnats af någon forntidens jätte, hvilken kanske bott i hålan och på detta bord intagit sina måltider. Inte måtte det vara på det der bordet, som de falska lonisdorerna graveras,, anmärkte Anatoles kamrater. Det liknar ett gammalt druidiskt altare, förklarade Anatole sjelf, hvilken bättre kände sitt fäderneslands ålderdomslemningar. Tyst! hviskade en annan af sällskapet. Jag hör steg., Man lyssnade och hörde ett svagt buller, hvilket tycktes nalkas i den långa gången, som målarne nyss lemnat. : Anatole sköt luckan för blindlyktan och uppmanade kamraterna att förhålla. sig fullkomligt stilla. Man väntade med återhållen andedrägt att snart få höra något tydligare bevis på att en fara var i annalkande. Efter ett par minuter, som föreföllo de trenne konstnärerna mycket långa och under hvilken tid ljudet blifvit allt tydligare, syntes en ljusstrimma bryta fram från den mörka gången. Nu kommer bandet, hviskade Jaune-de Chröme och grep i mörkret ännu fastare om sin flintyxa. Tyst, det är Carmouche sjelf, sade Anatole ännu saktare. Han har nog de andra bofvarne i hack och häl efter sig, förmodade den tredje kamraten, och den gamla hellebarden klingade svagt mot bergväggen.