Aftonbladet – 11 maj 1869, sida 2

på öfvergång, Hr Fröman ansåg förslaget vanmäktigt, samt hvarken nödigt eller nyttigt och han önskade derföre icke att det skulle blifva hvilande, men han ville dock icke motsätta sig ett beslut derom; Hr Rjjdin, som dernäst erhöll ordet, sökte till vederläggning upptaga de af hr Fröman gjorda inkast. Boktryckarens ansvarighet funnes redan nu, och skilnaden vore blott den, att tillståndsbevis och namnsedel ni vöre enda bevisningsmedel, hvarigenom boktryckaren kunde leda ansvaret från sig. Talaren sökte genom åberopande af fremmande länders lagstiftningar visa, att det ingönstädesl vore förbjudet att leda i bevis hvem, som vore den verklige utgifvaren. Här hade man, för att ej rubba rätten till skrifters utgifvande och ej heller den författare tillförsäkrade anonymitetsrätten, bestämt, att ingen annan finge åtalas än den af boktryckaren uppgifne utgifvaren, hvilken blefve såsom sådan ansedd tills motsatsen blefve bevisad. Pröfningen af bevisningen måste här öfverlemnas åt domstolen, såsom i Norge och Danmark, då den ej kunde, med vår jurysammansättning, anförtros åt juryn såsom i Belgien och Nordamerika. Hvad långsamheten beträffade, ansåg talaren detta icke så mycket betyda, och anförde att man haft exempel på att under nu gällande lagstiftning tryckfrihetsmål kunnat draga ut i 2 år. Att blott ett fåtal tidningar begagnade legda ansvaringar undanröjde ej behofvet af reformen, ty trågan vore den, om detta fåtal gjorde ondt. Individualismen gör sig i vår tid alltmer gällande, och åberopas allt mera; men då den kan utveckla sig till ondt, så bör hvar och en stå fram och svara för sina handlingar. Grefve Henning Hamilton förklarade sig ej vilja motsätta sig att förslaget blefve hvilande för att vidare begrundas, men han ville redan nu göra några anmärkningar mot detsamma. Han beklagade således i främsta rummet, att ej i samband med det öfriga blifvit föreslagen en ändring i juryns sammansättning, på hvilken sjelfsvåldet i hans tanka i främsta rummet berodde, Vidare ansåg han att man ej utan skäl klagat öfver långsamheten. Sådan tidsutdrägt som hr Rydin anfört hörde nu till undantagen, men skulle under en lag, sådan som den föreslagna, blifva regel, och ställningen således blifva vida sämre än nu. Slutligen hemställde tal. om ej i vissa fall författaren vore att anse såsom den mest brottslige, medan deremot lagförslaget endast ville hålla sig till boktryckare och utgifvare, äfven om författaren utsatt sitt namn på en af honom utgifven skrift. Hr Rydin genmälde härpå, att om författaren vore namngifven, så allsågs hall såsöm utgifvare; dock om han öfverenskommit med. boktryckaren att stå ansvar, så komme namnet att betraktas såsom något obestämdt. Något stadgande i förslaget, som gör den namngifne författaren ansvarig, uppgaf br Rydin likväl icke, och ej heller syntes han lägga märke till, att då han antog, att öfverenskommelse kan vara träffad med boktryckaren, att han åtager sig ansvaret och att lagskiparen får dermed låta sig nöja, så påpekade han, en af lagförslägets författare och dess varma förävatare, sjelf just den nya forin, söm ansvaringssystemet skuile under den föreslagna lagen ikläda sig, och att det sökta målet, den verkligen brottsliges bestraffning, således icke med den nya lagen skulle ernåsg. . Grefve J. O. Mörner erinrade, att alla stora lagförändriogar fordrat mycket arbete innan de blifvit lyckligen genomförda. Mot det nu föreliggandö föreslaget hyste tal. visserligen sina betänkligheter, men ansåg det dock böra göras hvilande, tr Nordström upplyste till en början, att just den bestämmelse om namsedeln, hvilken man nu ville afskaffa, vore hemtad ur den engelska lagstiftningen, och att man der aldrig tänkt på att förändfa densämma, då den innefattade den hastigaste och säkraste utvägen att finna utgifvaren. Vidare föstade Kan uppmärksamheten på att då grundlagarne skola efter sin ordalydelse tillämpas, det användande om hvartannat af orden förfaltare och utgifvare, som i lagförslaget förekomme, vore något synnerligen betänkligt. Talaren anmärkte vidare att man visserligen velat förbättra, men dock glömt det väsentligaste. Det hufvudsakligaste klander, som drabbade vår tryckfrihetslag, vore att den deri föreskrifna juryn vore en domstol för tillfället, hvilket vore stridande mot alla rättebegrepp. Den i 8:de mom. nedlagda inqvisitoriska princip ansåg hr Nordström ej heller egnad att blifva länge beståndande. Han hade helst önskat en återremiss, men då nu Riksdagen vore så nära sitt slut, att en sådan ej kunde leda till någon påföljd, ville han emel ertid icke motsätta sig att förslaget blefve hvilande. Slutligen tog grefve Henning Hamilton ånyo ordet för att, äfven han, anmärka att då rundlagarne skola tillämpas efter sin ordaydelse, ginge det ej an att resonera om meningen, och alltså ej heller att godtyckligt sätta författare eller utgifvare. Hvad som framförallt måste väcka förundran vid åhörande af denna diskussion, var att höra ledamöter af ett konstitutionsutskott och deribland en utmärkt rättslärd oupp