Aftonbladet – 11 maj 1869, sida 2

Nr bv IViSlagtev UVvllaUut, Ila BRSTD gjort detta derföre att de med hrr Bergstedt och Rydin ansågo detsamma antagligt, eller lerföre att de med öfriga talare väl funno let bristfälligt och i sjelfva verket oantagigt, men dock ansågo detsamma utan skada kunna förblifva hvilande till nästa Riksdag, lerom sväfvar man naturligtvis i okunnighet. Ofverläggningen öppnades af hr Hallenborg, som i ett något patetiskt anförande attalade sina åsigter om pressens uppgift, om de afvägar, på hvilka en del af den periodiska pressen råkat, och om de förbättringar, som presslagstiftningen hos oss påkallade. Talaren lemnmade en starkt färglagd skildring af skandalpressens samhällsupplösande sträfvanden och deras följder, framställande såsom hufvudrepresentanter för denna press tidningarne Nationalregeringen och — Öresundsposten, om hvilka han yttrade, att man skulle tro den ena vara redigerad af en fästningsfånge, den andra af ett dårhushjon. Talarens rättmätiga förtrytelse öfver skandalpressens ofog hade påtagligen hos honom upptändt en harm, hvars häftighet måhända förledde honom till en och annan öfverdrift och i någon mån beröfvade honom det lugn, som det är önskvärdt att lagstiftaren icke någonsin förlorar. Vid ett något mera passionsfritt öfverskådande af förhållandena, skulle det tilläfventyrs kunna finnas. någon anledning till tillfredsställelse i det faktum, att dels en allvarsam tillämpning af nu gällande tryckfrihetslag, dels, och måhända hufvudsakligast, folkets sunda vett, redan fullständigt eller åtminstone i det allra närmaste tillintetgjort den af talaren först nämnda tidningsorganen, öfver hvars plumpa och vidriga uppträdande han med rätta uttalade sin indignation. Hvad åter Öresundsposten beträffar, så torde man icke behöfva misstänkas för att taga parti för dess extravaganser i den ena och den andra riktningen, om man uttalar den öfvertygelse, att de fleste, som känna något om nämnde tidning, skola anse den ärade talaren hafva gjort sig saker till icke så liten öfverdrift och en ganska stor orättvisa, då han ställde densamma i bredd med Nationalregeringen. Hr Hallenborg har säkert anspråk på, att de, som icke dela hans åsigter rörande presslagstiftningen, skola respektera uppriktigheten i hans sträfvanden att reformera densamma notan att dermed vilja rikta något angrepp mot sjelfva tryckfriheten. Kan icke då en tidningsutgifvare, som råkar hv-berättigad TFallenbor?. Iuutas, äfven få vara vart v angoa handla af uppriktig öfl-ygelso OM hvad han anser Vara rätt, äfven om de åsigter han uttalar af mången betraktås såsom tokerier. Det är oss icke obekant, att hr Hallenborg, med anledning af sin motion, varit föremål för hätska anfall i Öresundsposten, hvilka vi äro långt ifrån avt gilla, men det synes vara föga lämpligt för en folkrepresentant att låta förtrytelsen häröfver hänföra sig derhän att betala med samma mynt, då han uppträder i sin egenskap af lagstiftare. I afseende å det nu föreliggande förslaget, förklarade hr Halleaborg, att om hän ej funnit det tillfyllestgö rande, och om än deri ingenting vore föreslaget rörande juryns ombildning, höll han utskottet räkning för, att det framlagt ett puitivt försleg och önskade att det måtte förklaras hvilande, på det nationens uppmärksamhet måtte riktas på ämnet och måhända ett bättre förslag komma till stånd. Hr Bergstedt uppträdde derefter, inledande sitt föredrag med några betraktelser öfver pressens ställning och de klagomål öfver densamma som, enligt sakens natur, alltid måste förekomma. Om emellertid pressen gåfve anledning till verkligen befogade klagomål, finge man ej för deras undanrödjande vänta allt af lagen, Hvad utskottet ansett på denna väg kunna åstadkommas, vore undanrödjandet af ansvaringssystemet och den stimulus till lagöfverträdelser, som det innebär. Någon fullständig omarbetning af tryckfrihetslagen hade tiden icke medgifvit. Till försvar för bestämmelsen, att i första rummet göra boktryckaren ansvarig, åberopades andra länders exempel, och att det icke vore antagligt att boktryckaren saknade kännedom om intentionen i det som hos honom trycktes. Det skulle ör öfrigt icke vara svårt för boktryckaren att leda ansvaret ifrån sig på den verklige utgifvaren, allrahelst hvad anginge den periodiska pressen, der det alltid vore en person, som vore den ledande och der vanligen skriftligt kontrakt om tryckningen torde vara uppgjordtIngenting, förmenade tal., vore lättare att utröna, än hvem som bestämt in nebhållet, eller t. ex. hvem som i sista hand skött korrekturet (!) Tal. berörde slutligen det missbruk, som bedritvits med namnsedlar, och sökte derjemte vederlägga inkastet, att processen om, hvem som vore att anse som utgifvare, skulle föranleda alltför stor långsamhet vid tryckfrihetsmåls behandling. Hr Fröman, som ansåg det angeläget att tillse, att man ej genom den nya lagstiftningen komme till något sämre än det nuvarande, underkastade förslaget en kort, men ganska skarpsinnig kritik, Utskottet hade sagt sig ha sträfvat att ställa så till, att inen aunan än gerningsmannen straffades, men just i det afseendet hyste tal. farhågor. Till en början fruktade han, att i boktryckarne skulle skapas ett nytt slag af ansvaringar. Vidare ansåg han det betänkligt att lemna åt domstolarne pröfningen af bevisningen. Utskottet hade antagit, att det skulle blifva svårt att efter åtals anställande fiona någon som ville åtaga sig att stånda ansvar. Detta behöfdes icke heller, ty det kunde ju mycket lätt vara på förhand arrangeradt. Stora betänkligheter hyste tal. mot bestämmelsen, att besvär öfver domstolens beslut rörande utgifvaren skulle få föregå sjelfva rättegången. Dermed kunde således komma att dröja omkring sex månader, och situationen då vara en helt annan än då förbrytelsen begicks, och det intryck den åstadkom således äfven förändradt. Slutligen fästade hr Fröman uppmärksamheten derpå, att utskottet sjelf medgifvit att redan nu de flesta tidningars utgifvare sjelfva vore för dem ansvariga utgifvare, och han anmärkte, att då detta vore. voa asigter,! ett faktum, och tecken tiliika försports, att BFA