Aftonbladet – 11 maj 1869, sida 2

Hvad som framförallt måste väcka förundran vid åhörande af denna diskussion, var att höra ledamöter af ett konstitutionsutskott och deribland en utmärkt rättslärd oupphörligt emot kritiken af förslaget och utdragandet af könseqvenserna ur detsamma åberopa hvad de hade menat och åsyftat. Vi äro fullkomligt öfvertygade derom, att dessa ledamöter varmt älska tryckfriheten och att det är fullkomligt sannt, att de icke önska vare sig boktryckarecensur eller inqvisitoriska undersökningar i fråga om tidningsredaktionernas inre förhållanden. Men hvad de i sådant fall mena och åsyfta betyder föga, när lagen en gång är antagen; då är det endast dess bokstafliga lydelse som gäller något och vi tro, att de skulle komma att bli mycket obehagligt öfverraskade, om de en gång finge se, huru under vissa förhållanden åklagare och brottmålsdomare, som till följd af personliga åsigter eller tillfälliga anledningar vore illvilligt stämda mot pressen, begagnade lagens bokstaf för anställande af de förhatligaste undersökxningar och de olidligaste trakasserier. Vi torde knappast behöfva upprepa, att vi äro fiender till ansvaringssystemet och att vi med nöje skulle se hvarje lagstiftningsåtgärd, hvarigenom dess användande kunde omöjiiggöras, utan att en inskränkning i tryckfriheten derigenom åvägabringas. Den nuvarande lagstiftningens mening är otvifvelaktigt, att den verklige utgifvaren af en periodisk skrift skall ansvara för densamma. Må man då förtydliga detta, så att ordalydelsen icke mera tillåter att, såsom det i vissa fall skett, kringgå lagens stadgande i detta fall. Vi ha till och med uttalat oss för den åsigten, att uttagandet af tillståndsbevis för annan person, än den verklige utgifvaren, borde bestraffas såsom bedrägeri. Men i sådant fall vore det nödvändigt att bestämma, hvad det är som karakteriserar den verklige utgifvaren och hvad som i sådant fall utgör verklig bevisning, så att icke bedömandet deraf öfverlemnas helt och hållet åt en brottmålsdomares godtycke. Äfvenledes borde i sådant fall åklagare stå vederbörligt ansvar, i händelse af obefogad. anklagelse, för att icke lemna kitslighet och illvilja alltför fritt spelrum. Det är just det obestämda i bevisningen om hvem som bör anses såsom utgifvare, som isynnerhet är egnadt att medföra vådor både för boktryckare och författare, såsom också en ledamot af konstitutionsutskottet, hvilken tillika är ledamot af Konungens högsta domstol, i sin reservation påpekat. Förslagets försvarare upprepa allijemt, att en