Aftonbladet – 10 maj 1869, sida 3

a, jatt komma i en liknande ställning! Tullberg e gällde som ett orakel inför frälsebönderna. n Icke underligt således att de vallfärdade till hans kansli i Kierrstorp, der de blott behöfde loffra en obetydlig summa penningar för att komI ma i besittning af alla de beqvämligheter, som r förmögenheten medför, Tanken på Tullbergs makt r var en tid så stor att somliga af bönderna ansågo s sig kunna upphöra med utgörande af sina skyl1. digheter, innan de ens talat med honom. En af dessa var Pehr Michelsson under Amalielund. Låtr jom oss höra hvad han har att vittna i saken. Pehr Michelsson var redan stämd för det han en dag uteblifvit från arbetet, då han den 3 Sept. s förlidet år i sällskap med flere andra inställde sig fli det Tullbergska kansliet, för att söka råd och t hjelp Tullberg tog saken kallt, fee att det väl endast var det vanliga och brydde sig icke mycket om att närmare ingå i undersökningar om beskaffenheten af den sak han åtog sig. Han utsatte dag, då Pehr Michelsson kunde afhemta sitt diariebevis och yttrade att det var icke farligt svårt att vinna det hemmanet; det skulle nog gå bra. Derpå tog han fram ett dokument, som vittnet antog vara en rusttjenstlängd, hvarur han luppläste, hvad skyldigheter hemmanen fordom ? I haft att utgöra. Tullberg visade äfven vittnet en -Jannan tryckt bok, som handlade om Carl XI:s reI duktion. Hvad som stod i den kunde vittnet icke I minnas, men den slutade såhär: Detta skall vara I mig och alla andra konungar till efterrättelse.. : Vid samma tillfälle berättade Tullberg åtskilligt i om böndernas fordna förhållanden till sin konung och herremännen, hvilka ringa skyldigheter de hade att till dessa utgöra, men huru förbållandena I på senare tider urartat. I de mål hvari vittnet Im. fl. då redan voro stämda, lofvade T. att skrifI va svaromål och detta afhemtade vittnet sederI mera hos honom. Första gången vittnet besökte IT. fordrades inga penningar, men då det senare linställde sig fordrade Eskil 10 rdr för hvarje mål, då han ville skaffa diariebevis, så att häradsrätten ej vidare skulle kunna handlägga de mål, hvari bönarvode o.s.v. och endast 25 öre deraf skulle ti pingsåtgärd blef företagen, så gaf Eskil de besöI kande det rådet, att hvarje husbonde först begärde, det hans saker icke blefve rubbade, fortvande, så kunde husbonden af tillstädesvarande begära hjelp mot öfvervåldet. Till stöd för sitt uttalande hade Eskil Larsson uppläst ur nya strafflagen, som handla om nödvärn. Vid ett tredje besök hos TuHberg hade vittnet erlagt 100 rdr. Efter hvarje vittnesmål gjorde svarandena behöriga och rediga förklaringar och tydningar öfver af dem uttalade satser, som voro dunkla — eller tvetydiga. Lars Månsson under Söfdeborg vittnade att han i Augusti månad besökte Tullberg för att förhöra sig. Vid tillfället voro många andra frälsebönder närvarande, som väntade på diariibevis öfver inlemnandet af deras skatterättsansökningar. Under tiden ankommo dessa bevis, men bönderna voro ej fullt belåtna med dem, enär de ej befriade dem från arbetsskyldigheten. Detta kommo bönderna underfund med deraf, att kamrer Isberg i kanten af hvarje bevis skrifvit följande ord: Detta är icke någon frisedel. Då bönderna emellertid visade sitt missnöje, blef Tullberg ond, och sade att om de ej ville ha bevisen, så kunde han behålla dem och visa att han skulle ta (vinna) hela socknen. Detta yttrande förfelade icke sin verkan. Lugnet återställdes. I December mänad var vittnet återigen i Tullbergs bostad, men då var T. ej hemma. Eskil Larsson åtog sig då att skrifva för dem mot samma vilkor, som de, hvilka omtalades i föregående vittnesmål. Med afseende på vräsningarne hade Eskil sagt, att bönderna ej behöfde underkasta sig dessa, utan egde rätt att möta våld med våld, ifall förrättningsmännen ej hade laga dom att förete, Att vräkningar det oaktadt förekommo berodde helt enkelt derpä, att bönderna hade för ringa lagkunskap. Dessa och dylika läror inplantades i bönderna, och vittnet antog att det våld, som af bonden Kristian Andersson, hvilken på samma gång var närvarande, blifvit föröfvadt mot kronofogden Witthoff, och hvarför Kristian Andersson blifvit dömd till 2 års straffarbete, sånnvolikt icke skulle egt rum, om ej Eskil Larsson gifvit antydningar i den vägen. Vid besöket i Tullergs hus och under samtalet om vräkningarne hade Eskil äfven uppslagit en 8 inya strafflagen, hvarest var stadgadt, att den var underkastad ansvar, som ej halp sin nästa, då denne var inöd stadd. Detta tydde Eskil som att de, hvilka vid en vräkning anropades om hjelp af den vräkte och ej efterkommo hans begäran, kunde komma att derför lida straff. Vid ett annat tillfälle hade vittnet erlagt 100 rdr för rättegångens utförande. varande, intygade, att Tullberg yttrat, att om de ville vinna sina hemman skulle de upphöra med utgörande af arbetsskyldigheterna till herremännen, då de bekommit diariibeyvisen öfver skatterättsansökningarne. Anders Nilsson i Kattarp intygade att Tuliberg för honom uppgifvit, att det var minister Abelins. sak han dref. Ni känner väl Abelin — bade Tullberg sagt — han var löjtnant för ?, 3, gadan RH södra SKÖnIngarng, men Pn var halfbror med om. ha och derför SCk han så qvickt den plats, Som han hu innehar. En person, hvilken var med vittnet, motsade Tullberg, och då blef denne retad samt yttrade, att han nog kunde förstå att Gen ifrågavarande personen hängde på stjerten af adeln. Denne personen var Johannes Larsson i Klämman, som vittnade att Tullberg yttrat sig högst vanvördigt om nuvarande svenska lagen, som han sagt vara endast smörja och dikter af prester och lärde. Annat var det med Carl XI:s lag; den dugde, den. Den tyckte Tullberg om och den ville också kungen ha. I diskussionen hade vittnet måst gifva tappt och Tullberg yttrade då, att han hade en så skärande tunga, att ingen kunde stå sig mot bonom. En närvarande tog Tullbergs parti och sade att han nog hade rätt, ty han hade kungen på sin sida. Nej, sa Tullberg, jag har hvarken kung eller prins, men jag har en krigsminister i Stockholm, och han är halfbror med kungen. Vidare hade Tullberg erinrat om ordspråket som säger: Om oxen blott sin styrka visste och bonden visste sin rätt, så tog f-n snart sin adelsman. Tuliberg bestred helt och hållet att något afseende fästades vid detta vittnesmål, enär vittnets uppträdande onekligen stött på spioneri. Sven Olsson var äfven inkallad till förra tinget, men tillade nu till sitt vittnesmål, att Tullberg styrkt honom i den tron, att han kunde vinna det hemman han innehade, Diariibevisen kallade Ty)lberg frisedlar och sade, att då bönderna hade sådana, kunde de saklöst upphöra med sitt arbete till gården. Tullberg hade äfven omtalat, att någon af herremännen måst ställa 15,000 rdr som borgen i landtränteriet, för att få vräka bönerna. Tullberg hemställde om ej vittnet af egen drift besökt honom, och då vittnet härtill jakat, yttrade T., att han ansåg det intet afseende borde fästas bed vittnesmålet, då vittnet sålunda vittnat i egen sak. Flera vittnesmål voro i fullkomlig öfverensstämmelse med de här ofvan refererade, hvarför vi anse det vara öfverflödigt att relatera de långa berättelserna, Endast ett vittne å motsatta sidan hade någonting af vigt att meddela. Hensch. en restauratör, berättade nemligen att derna redan voro instämda. Penningarne beräknades skola användas till lösning af bevisen, kommissionärs. falla den Eskil—Tullbergska kassan. Om någon vräksatte det oaktadt förrättningsmännen sitt förehaf-: Tullberg hade icke uppmanat till arbetsinställelse. Ett annat vittne, som på samma gång varit när-S 0 MR fD! bt bet FR -—Z? I rr ARE LÄELIA dagen efter det Eskil Larsson blef häktad, inkom i ä vittnets. restau