Aftonbladet – 10 maj 1869, sida 3

Larsson fördenskull måtte förklaras skyldig att genast träda i häkte. Tullberg bestred för det första alla åklagaren8 yrkanden och för det andra betviflade han, att prlagarens makt sträckte sig så långt, att denne kunde tilltala honom för hvad frälsebönderna gjort, då T. endast varit deras biträde. Det värsta som kunde hända, var att målen tolkades som obefogade rättegångar, då han kunde komma att likta, men i dylika fall eger endast den tala, som dertill blifvit förledd. I detta anförande instämde Eskil Larsson. Alternativt yrkade åklagaren att, i den händelse hans yrkande om häktning ej bifölles, extra ting måtte blifva utsatt för målets behandling och på grefve Arvid Fr:son Posses bekostnad. Ett bref från denne med en dylik begäran förevisades och upplästes. Efter öfverläggning, som varade endast några minuter, förklarade rätten sig ej kunna bifalla någondera af åklagarens yrkanden, utan utsattes målet att ånyo förekomma tredje rättegångsdagen af instundande hösteting. Ett sakta bifallssorl genomlopp församlingen efter afhörandet af detta beslut, och Tullberg samt Eskil Larsson marscherade med triumferande min och hållning ur tingssalen.