Aftonbladet – 10 maj 1869, sida 3

Tea, IVICSIARECL dl BICIVC ARUMININS TAILOR: Protokollsutdrag från Andra kammaren, angående ändring i resereglementet, blef af Första kammaren, på yrkande af hrr von Gegerfelt, L. Almqvist och Wallenberg, afslaget. Föröfrigt förekommo åtskilliga bordläggningar. Kammaren, som sammanträdt kl. 1, åtskildes kl. half 3. Till i afton kl. 6 är utlyst nytt sammanträde. SAAEDREREOERCEET SER Korporal Tullberg inför Onsjö häradsrätt i Akarp den 5 Maj. (Från Aftonbladets referent) Det uppskjutna målet mot f. korporalen Samuel Tullberg och dennes sekreterare Eskil Larsson förekom till ny behandling inför Onsjö häradsrätt vid tingsstället Åkarp i Skåne onsdagen den 5 dennes, Som ordförande i rätten fungerade t. f. domaren i häradet v. häradshöfding Folke Hain och som åklagare uppträdde denna gång dertill förordnade v. häradshöfdingen Eneroth. Målsegaren, grefve Arvid Fr:son Posse å Charlottenlund och bonden Måns Berggren voro ej vid rätten representerade, men som angifvare anmälde sig f. kronolänsmannen Ljungberg, som tagit aktiv del i häktningarne af Tullberg och hans stab. Det celebra målet hade till tingsstället lockat en stor massa menniskor och tingssalen var under hela sessionen alldeles fullproppad. Det närvarande åhörareantalet kan uppskattas till inemot 300 personer. N Ett rykte hade på morgonen spridt sig att Tullberg ej ämnade infinna sig, men då målet påropades inställde sig båda svarandena inför dombordet, utan att någon förut sett dem eller visste hvarifrån de kommo. Tullberg såg mera frimodig ut än vid förra rättegångstillfället och han såväl som Eskil Larsson intog en i det hela god hållning. Tullberg reder sig rätt väl inför en domstol och är ganska fyndig i sina svar. Hans stil har betydligt uppöfvats under hans experimenter i frälsefrågan, så att han nu skrifver nästan korrekt svenska, förutsatt nemligen att han sjelf författat den skrift han företedde. Båda svarandena voro denna gång väl och vårdadt klädde. Tullberg påsatte sig glasögon, hvilka han i kritiska ögonblick sköt upp på pannan. Ingen af svarandena hade någonting att mot protokollet från förra rättegångsdagen anmärka, men den vid förra rättegångstillfället uppträdande åklagaren, landsfiskal Holmström, ville göra rätten uppmärksam på en felaktighet i protokollet angående hans uppträdande vid Tullbergs och Eskil Larssons frigifvande, hvilken felaktighet dock var af mindre väsentlig beskaffenhet. klagaren, häradshöfding Eneroth, framlemnade till rätten landshöfdingeembetets förteckning öfver en del kontrakter, som vid Tullbergs häktning blifvit tagna i beslag, deri Tullberg tillförsäkrade sig åtskilligt arvode för utförande af böndernas rättegångar. Tullberg bestred att något afseende fästades vid dessa handlingar, ty dels hade han ej ifvit några motförbindelser, dels hade de, hvilka fan emottagit af bönderna icke blifvit använda. Icke heller kunde dessa förbindelser afse något svikligt förhållande å Tullbergs sida eller hafva förorsakat rättegångarne, enär det visades att somliga af dessa redan voro började innan förbindelserna utställdes. Eskil Larsson företedde landshöfdingsembetets resolution öfver skatterättsansökningen för målsegaren Berggren, och då han sålunda visade sig hafva fullgjort hvad han för Berggren åtagit sig, och då detta var det enda, hvarför han var anklagad, anhöll han att blifva från målet skild, dock med rättighet att efter befogenhet få mot vederhörande anställa åtal, för den behandling han rr ergått. ullberg begärde få till protokollet anmärkt att han ej haft med skatterättsansökningarne för Her: restads socken att skaffa, utan hade Eskil Larsson ensam skrifvit för bönderna derstädes, då Tullberg ej varit närvarande, I en af de flera skrifter, som af svarandena inlemnades, hvilka voro affattade i ganska skarpa och pikanta ordalag, yttrade Eskil Larsson, att han gerna ville till åklagaren, eller hvem som afundades honom afstå från sin sekterarebefattning i Kjerrstorp, om han blott kunde lita på att någon bättre än han kunde bestrida platsen. I Fullbergs försvarsskrift yttrades, att det framgick klart och tydligt af jordeboksutdrag och andra handlingar från äldre tider att herremännen väl fordom haft rättighet att uppbära räntan af de egendofnar de då ionehade, men det var derför icke deras egendomar eller dorag rätt att drifva frälsebönderna från derag innehafvande hemman. Vidare yrkades angifvelsens ogillande, på den grund att rättegångarne Yoro fullt berättigade, Tullberg förnekade att hafva inbillat böndernå att de egde hemmanen; han sade sig aldrig hafva kallat diariebevisen frisedlar; hade ej haft domaremakt,såatt han kunnat befria bönderna ur herremännens våld; han hade ej angripit någon, utan endast nå böndernas enträgna begärsn åtagit sig att utföra deras rättegångar, och detta hade-haån redligen fullfir utan nägra egennyttiga beräkningar, m. m, ill stöd för detta sitt uttalande inlemnade han åtskilliga jordeboksutdrag och kammarkollegii utslag, och de penningar han af bönderna emottagit hade han nästan uteslutande användt för rättegångar och papperslösen. På grund ar allt detta anhöll han, att rätten måtte förklara sig ej vidare kunna handlägga målet. Detta yrkande lemnade dock rätten utan afseende och företog vittnesförhören. Häremot anmälde Tullberg missnöje. Öfver 30 vittnen voro inkallade att denna dag vittna i målet. Af dessa hade svarandena instämt ungefär hälften, hvilka alla intygade, att Tullberg, som de noga kände, var em redlig man, som intet ondt gjort, utan endast varit utsatt för hat, för det han velat främja rättvisan o. s. v. Eskil Tarsson fick också af dessa vittnen vackra frejdeetyg. : Mot alla de af åklagaren instämåa vittnena anförde svarandeng jäf på den grund, att de dels sjelfva voro intresserade i målet, dels voro slägt med dem, som voro det, och sålunda kunde vänta sig nytta eller skada af målets utgång. Domstolen lemnade jäfsanmärkningen utan afseende. Vi skola här anföra det vigtigaste af hvad vitinena hade att meddela, och lasaren skall derigenom få ot; begrepp. om, i hvilken skala affärerna varit drifna å den Tullbergska rättogångsbyrån, eller kansliet,, som det mera allmänt benämnes, och äfven få någon insigt om, på hvilken ståndpunkt frälsebönderna i Skåne befinna sig, huru deras okunnighet kan förleda dem, då de råka ut för en munvig äfventyrare gs kansliv var dagligen belägradt af frä 7, hört chefens storhet Tofordas. De h ört, huru derås likar vändt sig till denne; huru han Jofvat hjelpa dem ur deras betryckta atällning, huru bönderna under somliga gods redan blifvit befriade från utgörande af hofveriskyldigheten till herremännen, huru de till oc med skulle kunna blifva sjelf-egara will de hemman, de inneh?32, och detta allt genom don monmskovännen Tullberg, som de antogo ha blifvit sänd af försynen till deras räddning. De hade icke någon tanke på, att egoism eller egennyttiga beräkningar kunde ligga till grund för Tullbergs menniskovänlighet,, och de antogo öljder skulle uppstå, blott de att inga svårare