Aftonbladet – 8 maj 1869, sida 7

Under vanliga omständigheter mindre vådligt, men dock egnadt att föranleda missbruk, särskildt i afseende på flygblad, är det i I 6 mom. förekommande stadgandet om namnsedeln, Då den person, hvars nam finnes i denna uppgifvet, i 1 4 8 mom. betecknats såsom rätta svarandeparten, när åtal blifvit väckt mot en skrift, om hvars författare uppgift å titelbladet saknades, har; i afseende å andra skrifter än periodiska, namnsedeln ansetts såsom ett under alla omständigheter verksamt medel för boktryckaren att ifrån sig leda ansvaret för en begången tryckfrihetsförbrytelse. Men erfarenheten har gifvit vid handen, att namnsedlar blifvit företedda, hvilka lika litet som en del tillståndsbevis varit af beskaffenhet att kunna gifva någon upplysning om den verklige gerningsmannen. Härtill kommer den orimliga ansvarighet för skriftens innehåll, som namnsedelvittnena, hvilka efter lagens ord endast behöfva intyga riktigheten af en persons egenhändiga namnteckning, underkastas för det fall, att författarens namn befunnes i sedeln oriktigt uppgifvet eller der saknades, eller ock författaren utan laga förfall från svaromålet uteblefve; och detta utan att namnsedelvittnena ens äro i tillfälle att kontrollera, huruvida namnsedeln, sedan de bevittnat dess innehåll, undergått förändringar, som kunnat föranleda, att ansvaret på vittnena öfverflyttas. Det är denna för Sverge helt och hållet egendomliga inskränkning af bevisningsmedlen till namnsedeln och tillståndsbeviset jemte det ovilkorliga vitsord, hvilket blifvit dessa bevisningsmedel utan afseende på deras inre beskaffenhet tillagdt, som gjort det möjligt att, på sätt skett, kringgå lagens stadganden m ansvarighet för tryckt skrifts innehåll. Utskottet har ock trott sig finna det verksammaste medlet till missbrukens förekommande vara att undanrödja deras orsaker och att sålundä icke blott medelst afskaffande af tillståndsbeviset återgå till de principer i afseende på utgifning af periodisk skrift, som gjort sig gällande i1766 och 1810 års tryckfrihetsförordningar, utän ock derjemte upphäfva stadgandet om namnsedeln. Utskottet tvekar icke att rörande ansvarighet för tryckt skrift uttala den redan i vår äldsta tryckfrihetsläg omfattade grundsats, att boktryckaren, hvars namn alltid skall vara å skriften utsatt, i första Hand bör tilltalas för dess innehåll, om detta befinnes brottsligt. Men boktryckaren bör ega rättighet att leda ifrån sig ansvaret på den verkligen skyldige medelst hvarje bevisningsmedel, som allmän lag såsom sådant erkänner, under motsvarande förpligtelse för domstolen att, liksom vid andra brottmål, pröfva bevisningsmedlens halt. Visserligen hade det varit önskligt att kunna åt juryn öfverlemna denna pröfning, men då detta förutsatt en förändring i juryns sammansättning, om hvilken meningarne icke för närvarande torde kunna förenas, har någon annan utväg icke återstått än att låta domstolen afgöra, hvem som är rätta svarandeparten, innan ännu den åtalade skriftens beskaffenhet undersökes, med rättighet för parterna att särskildt öfverklaga det preliminära beslutet: Det har nemligen ansetts nödvändigt, att genom laga kraftvunnet beslut få utrönt, hvem som i målet: är svarandepart, innan frågan om den åtalade skriftens brottslighet företages, så länge den jury, som afgör sistnämnda fråga, skall till en del utses af svaranden. Till förekommande af allt som kan tydas såsom inqvisition bör åtalet endast kunna riktas mot boktryckaren eller den person han uppgivit såsom skriftens utgifvare med skyldighet för boktryckaren att ansvara, derest den uppgifna personen icke skulle finnas till förbrytelsen skyldig. Utskottet har utgått från det af erfarenheten bekräftade antagandet, att hvarje i god tro handlande boktryckare utan svårighet skall kunna leda ansvaret ifrån sig på den verkligen oskyldige. Någon brist på bevisningsmedel i detta afseende är ej att befara. Såsom sådana kunna bland andra anföras utgifvarens namn på skriftens titelblad, af utgifvaren utfärdad, behörigen bevittnad namnsedel, skriftligen upprättadt kontrakt om tryckning, uppiysningar om utgifvaren, som böra kunna lemnas af dem, hvilka haft dei omedelbara befattningen med skriftens tryckning, företeende af manuskript eller korrektur; allt bevisningsmedel, hvilka lätt stå boktryckaren till buds, och hvilka ovilkorligen böra skydda honom, såvida icke särskild anledning förefinnes. att misstänka deras beskaffenhet, i hvilket fall det blefve åklagarens uppgift att förebringa motbevisning, om denna motbevisning antages för god, och det sålunda får anses styrkt, att boktryckaren icke varit i god tro, innebär det ingen orättvisa att ansvaret för skriftens innehåll drabbar honom. Icke i något fall, då en straffbar skrift utkommit, torde det kunna förutsättas, att detta skett utan att boktryckaren egt någon kännedom om innehållets syftning. Mot här utvecklade grundsatser har blifvit anmärkt, att på dem bygda lagstadganden skulle kunna kringgås, dels derigenom att en legd person anmälde sig såsom egare till det tryckeri, hvarifrån skriften utgått, för att utstå straffet i stället för den verklige boktryckaren; dels derigenom, att denneicke skulle sakna alla utvägar att såsom utgifvare af en brottslig skrift framställa emlegd ansvaring, under sådana förhållanden, att domIstol icke kunde underlåta att godkänna bevisningen. I förstnämnda hänseende är dock latt märka, att vär anledning förekommer att J orätt person uppgifvits såsom egare af tryckeriet, åklagaren icke lärer åtnöjas med en