Aftonbladet – 8 maj 1869, sida 7

mas, menade den förstnämnde: Men hvad är det som hänger på väggarne? Gamla vapen af alla möjliga slag, såväl af sten, som brons och jern, en hel liten arsenal. Herrar falskmyntare tyckas icke våra oförbereddapå fiendtliga öfverfall. Detär väl också derför de äro nog djerfva att lemna dörren till helgedomen öppen. Der tyckes vara ännu en dörr, sade Ånatole och pekade på ett ställe i väggen, hvilket icke var behängdt med några vapen. Den leder sannolikt till några iore rum. Kanske att vi der träffa på sällskapet. Han stod i beredskap att öppna dörren, då de hörde steg utanför i trädgården. Ana tole tog i största hast upp lyktan från golfvet, ryckte ned ett bronssvärd från väggen och gaf tecken åt kamraterna, att det torde vara klokast att beväpna sig, hvarefter de båda andra konstnärerna också skyndsamt försågo sig med hvar sitt vapen. Den ene kom öfver en flintyxa. En gammal rostig billebard blef den andres utrustning. Anatole öppnade dörren till det inre rummet, lyste ditin med lyktan, tog ett steg framåt och var nära att störta ned i en stor öppging, som upptog nästan hela golfvets redd. En tråppa till underjordens, hviskade Anatole. Det var just det jag kunde tro.n Äfventyret börjar få ett visst intressep. menade: Jaune-de-Chröme och skakade med en liten rysning på sina långa pierrot-ärmar. Har ni mod att följa mig? sporde Anatole och höll lyktan öfver det svarta svalget. som gapade mot de inträdande i det lilla rummet. Man hörde någon stanna i trädgården utanför paviljongen, famla på dörren och liksom söka efter låset i mörkret. Jag tror att jag har mera mod att kry I