Aftonbladet – 8 maj 1869, sida 7

—— ——— AA X —— ;jö—LL L VV lit ned i afgrunden, än att möta de der herarne, som nu famla på dörren till trädgårlen, förklarade Bleu-de-Prusse, hvilken dock vastade en betänksam blick ned i underjorden. Jag litar på Sankt Lucas, alla målares atron, och mitt goda svärd,, förklarade Jaune-de-Chröme och svängde flintyxan öfrer sitt hufvud. Fort till verket! hviskade Anatole. De tre äfventyrarne skyndade till trappan, sedan de dragit väl igen dörren till det lilla ummet. Utan att meddela sig med hvarundra annorlunda än genom tecken eller en mycket sakta hviskning, anträdde de nedstisandet. Man hörde i detsamma dörren till trädgården öppnas. Det var en gammal slipprig och brant trappa med höga och smala steg, i hvilka en och annan sten fattades. Här och der var ett helt trappsteg bortfallet. Man måste företaga nedstigandet med mycken försigtighet, och likväl ansågo de trenne målarne sig hafva anledning till stor skyndsamhet. Lyktan spred ett mycket otillräckligt ljus öfver detta nedstigande till. underjorden, och trappan tycktes aldrig vilja taga slut. Man trodde sig höra steg öfver sitt hufvud och förbannande röster, men det. var snart endast ett mycket oredigt ljud, som kanske hade endast sin orsak ide unga äfventyrarnes egen fantasi. . . Ändtligen nådde man jemn mark, det vill säga så jemn, som man kan begära, då det fortfar att oupphörligt slutta utför och man vid hvarannat steg stöter på en sten eller fördjupning. I fördjupningarne bade vatten samlat sig och återkastade lyktskenet på ett sätt, som en målare möjligtvis kunnat finna pittoreskt, men hvilket i sjelfva verket såg något. hemskt ut, något som erinrade om Styx sörgliga vatten. (Forts.)