Aftonbladet – 8 maj 1869, sida 2

omma till stånd. Det vore största skäl, att nu å sinnena äro lugna fatta beslut; nästa år skulle äkert jernvägspassionerna vara i svallning, och då lefve det svårare. Hr Rydin ansåg det ej vara på sin plats att iskutera om banans sträckning innan man afgjort rågan om medel till denna bana. Man borde ej ramlocka förhoppningar, hvilka kunde medföra l. konomiska fataliteter. Äfven om man bestämde iktningen, skulle ej jernvägsstriderna upphöra. Jessa strider upphöra ej mer än andra strider är på jorden. Lifvet är en strid från början, ngdomen dess bersärksgång, säger skalden. Jetta har ock sin tillämpning på vårt lands jern-. ägsstrid; men talaren ansåg dock att vi i denna trid bort kommit ur bersärksgången. Den nu ärdigbyggda delen af norra stambanan gifver blott 1, procent i vinst; och icke skulle väl en bana trax bredvid lemna större afkastning? Yrkade, tt Riksdagen skulle, med bifall till utskottets fstyrkande å grefve Sparres motion, i öfrigt aflå utskottets hemställan. Hr Petrö yrkade kort och godt, att utskottets örslag skulle bifallas — med utbytande af ordet Chureberg till: Upsala och Sevalla till: Sala! Hr Rettig talade för en af hr Hörnfelt ingifen reservation mot hvad utskottet hemställt. Grefve E. Sparre höll ett längre föredrag, wvaraf hufvudsumman innefattades i följande af n viss resignation förestafvade ord: Jag är för sammal riksdagsman att gapa öfver för mycket, tan att vara nöjd med hvad jag fått.v Hr Tornerhbjelm ansåg, att det ej tjenade till något att för närvarande yttra sig definitivt rörande sträckningen och instämde derför hufvudsakligen med hr Montgomery-Cederbjelm. Frih. v. Beck-Friis instämde. Frib. v. Essen, som reserverat sig mot utskottets hemställan, framlade ej något specielt yrkande vidare än, att Sala-linien ej måtte bifallas. Grefve af Ugglas ville ej heller godkänna utskottets förslag, utan hemställde, att Riksdagen skulle begära, att K. M:t, efter förutgången noggrann undersökning och utredning, ville för Riksdagen framlägga bestämdt förslag i afseende å denna banas sträckning. Hr Hasselrot hade vid Riksdagens början med glädje erfarit grefve Sparres förslag, enär talaren hyst den förhoppning att genom ett mera utsträckt jernvägsarbete lif och rörelse skulle kunna beredas industrien och näringarne och att en förändring till det bättre derigenom skulle kunna ega rum i den förlamning, hvaraf samhället nu lider; men då utskottet afstyrkt detta förslag och motionären sjelf öfvergifvit detsamma, fann tal. det utan ändamål att derå spilla några ord. Den föreliggande frågan om norra stambanans sträckning, vore för talaren ej ny. Den vore 13 år gammal, och under den långa tid, som från stridens början förflutit hade talaren hunnit klara sin åsigt och fatta sitt beslut. Tal. fann det för sin del alldeles uppenbart att det öfverensstämde ej mindre raed hufvudstadens och dess handeisområdes, d. v. s. Upland vester om Sigtunafjerden, Westmanlands och Daålarnes än äfven med vestra Bergslagens sanna fördel att den jernväg, som, utgående från hufvudstaden mot norr, förenar Bergslagen med hufvudstaden, går i möjligast raka sträckning genom nämnda provinser på den gamla af ålder begagnade stråkvägen från Dalarne till Stockholm, hvaraf Båledes följer att jag förordar Thureberg-Sevallasträckningen. Detta stora intresse sammanfaller äfven med upprätthållande af städerna norr om Mälaren och de rika bygdelagen emellan dem, hvilka städers och landsdelars sanna fördelar blifvit alltför länge förbisedda och gäckade på ett sätt, som kunde kallas orättfärdigt. Hvad Norrland angår, så kunde tälaren ej fatta dessa norr: käindningarnes ifver att få resa öfver Sala till Stockholm, enär den föreslagna Sevallabanan är kortare än Salabanan. Denna senare bana inonefattade ett medelvägsförslag, som tillfredsställde ingen, om ej dem som bo vid denna bana och möjligen Gefle—Dala jernvägsbolag. Hvad slutligea anginge Upsalabanan, så borde ett begånget misstag ej föranleda dertill att man för den kommande tiden skall laborera med de olägenheter, som framkallat banans dragning till Upsala. Den komme dessutom i en framtid till gagn, då fråga blefve att på genaste vägen sammanbinda Norrland med södra Sverge. Det vore nemligen, enligt talarens åsigt, alldeles uppenbart att Norrland, denna stora andel af riket, omöjligen i längden kunde nöja sig med att på vägen till hufvudstaden och södra Sverge resa omkring i stora krokar i Westmanland och Upland: Upsalabanan komme då väl till pass, då den kunde utsträckas öfver annemora till Gefle—Falu-banan.Yrkade således bifall till utskottets förslag. Grefve Cronstedt och frih. Tersmeden yrkade äfvenledes bifall til utskottets hemställan. — Frib. Bildt förklarade; att det vore honom temligen likgiltigt hvilken sträckning man uttalade sig för, blott Riksdagen yttrade sig bestämdt och I ej, som nu ifrågasatts, endast inskränkte sig att uttala sympatier för frågan. Sedan diskussionen fortgått till närmare midnatt, anställdes votering mellan hr Rydins yrkande samt bifall till utskottets hemställan, och utföll ; denna votering så, att 80 röster afgåfvos för god: kännande af hr Rydins åsigt samt 31 för utskottets förslag. Kammaren beslöt sålunda att, med afslag å grefve Sparres motion, jemväl afslå den laf utskottet föreslagna sträckningen för norra stambanan.