Aftonbladet – 1 maj 1869, sida 3

00: -1 bur: Kungens fogdar, ofta tagna bland simIse I pla skyttar, efterträdde de stolta länsädlinkg. Igarne: Anna 1530 voro de blott 55, mer ;8 11559 öfver 160, ehuru då Småland, Westergötland och södra Finland förlänats kungens ck söner och fränder. Och kungen befallde: Efter denna dag skall ingen fogde eller andt jnan ej af adel född taga sig något friboret ta Igiftermål med mindre de sådan gunst och rå nåd af oss förvärfvat a Det låter vackert, att Gustaf beräknat YI framtidens aristokratiska spel och derför velat hös yngre sönerna samla en motständsto ) kraft tillkungamaktens och vasaättens värn. dl! Enkla sanningen är, att han velat ge alla i ere ds sina barn hederligt underhåll och gjort det på bekostnad af rikets framtid, hvilken från 1560 hotades af oberäkneliga faror. Strax I Erik blifvit kuiig, Vår baö midt uppe i en misstänksamhet, som gick vida öfver tillbörliga farhågor tör kungamaktens framtid. Svante Sture och Per Brahe ha lagt sitt anseende i vågskålen och framtvungit . hertigarnes eftergifter, liksom i allmänhet högre adeln hållit Eriks parti ända tills hans vildhet gjorde honom omöjlig. Etftergifvenhet var ej Eriks fel; det var ej genom svaghet han vållade rikets olyckor och förberedde upplösning. Kungamaktens sammanhållande kraft har han hyllat lika lifrigt som nånsin Gustaf. Men han trodde I knappt någon. Allt skulle göras efter instruktion. Centralisa ionen blef ännu starkare än förut. Kungaväldet systematiseras, men förlorar i lefvande kraft. Erik är frånstötande äfven der man ej ser hårdbetens grund eller gagn, det är ett fridlöst regemente, som stöter äfven på sckellångt afstånd. ufverallt obillighet, ofta grymhet, mest mot hans egna högst betrodda tjenstemän. Ständiga beskyllningar för olydnad, försumlighet, elakhet, trots, feghet och framförallt förräderi. Straffen ofta orimliga, alltid onödigt nesliga, spionerierna oändliga. Gustaf intörde adeln i ett utvecklingsskede, fullt af nya ansatser, men tillika i väsentliga stycken nära befryndadt med unionsaristokratiens skick, och band honom i det gemensamma intressets starka fjettrar, dock alltid så, att han ej eftergaf egna och rikets fordringar. Reformationen gjorde gemensamheten vidtomfattande; Gustafs framgång härvid berodde väsentligt af de fördelar han deri kunde erbjuda adeln. Hur: nära adelns och kungens intressen vid denna kompromiss I på kyrkans bekostnad voro förbundna, ses af recessens egna ord: som hans nådes ridderIskap var så svårligen försvagadt och behötde Talltid kronans hjelp, så att kronans del blef (desto mindre till kungens uppehälle, beslöts, att ridderskapet måtte kännas vid alla de gods, som gifne, sålde eller pantade äro unIder kyrkor, kloster, prebender etc. sedan kung ) Carls räfst Käromålen skulle dock pröfvas af kungen, och hans tillstånd begäres ofta ödmjukligen. Sedan gjordes för kungens egen räkning särskild räfst med dessa adeln sålunda tilldömda gods. I egenskap af svensk adelsman deltog äfven Gustaf sjelf direkt i återbördningen. Adeln drog i alla hänseenden kortaste strået. Kronan vann 11.500 arfgods, adeln fick 2000. Men adelns förnämsta materiella vinst af kom sedan, som förläning från kungamakten. Den karakter af kunglig tjenstemannaklass adeln erhöll, hade aldrig blifvit så utpräglad, om ej Gustaf gjort kronans och sin egen utdelning af kyrkliga boet så mycket större än adelns och derigenom i kungamaktens vågskål lagt tyngden af en stor jordbesittning, som sedan blott på omvägen af trogen och lydig tjenst kunnat komma adeln till godo. För öfrigt stod adelns gamla frälsefrihet qvar i temligen orubbadt skick. Man tillämpade dock småningom äfven på frälsets landbönder det af Gustaf så ifrigt åberopade lagbudet om hjelp till kronans vit en öflig utskyld; då skrefs den i jordeboken, och snart fordrade man nya hjelpedagsverken till de gamla, numera ordinarie. bönders nya I ger af skattetitlar. Eriks förändring i rusttjensten har af flera utmålats som en derhörd nedsättning, af en heten ingen nyhet inom rusttjenstens praxis; 2) då Erik talar om adelns fördelar, nämnes denna ej; 3) en mark ört. var 1526 ett lod silfver, men 1562 ett halft; 4) var räntepersedlarnes värdering 1562 mer än dubbel så het i rusttjenst. Aterbördsrätt till af Gustaf olagligt underslagna gods gafs ej blott åt adel, utan ock åt andra. Med grefveoch friherrevärdigheten smekte han blott egen böjelse för ståt och prakt samt för kröningens, hofvets och kungaslägtens glans, på det ej Sverge skulle i ståt stå efter Frankrike, England och Tyskland, och saken förklarades tillhöra det nyinförda arfriket, sålunda till monarkiens fromma. Vid Eriks slut stod adeln i lika vilkor som under unionstiden, men med lagbestämdt förhållande i rätt och och pligt; nya elementet af grefvar och fristört adeln genom prakt och ståt. En för 16:de seklets aristokrati betecknande företeelse är, att giftermål mellan frälseoch ofrälse ofta ske. Gustaf I klagar, hur hittills mycket skett, att fogdar och andre oadutan kungligt tillstånd. Erik skrifver, att månge bland finsk adel ej äro af rätt frälse, men bekommit friboret giftermål. Register öfver Westgöta adel 1576 nämner 49 giftermäl mellan frälseqvinna och ofrälse man. Öfvergång från bondeklass till frälse var vanLagen fordrade för frälserätt endast rusttjenst. Ting och vapensyn var forum, der bonde genom vilkorens uppfyllande egde kyrkohemman, 2200 kommo under kungens reformationen kom ej på bördsrättsväg. Den j slott och man lät de närmast boende hjelpa, först 1 år, så 2, 3 och 4, tills hjelpen blif-: På samma sätt gick med skatteoch kronosvag kung medgifven för att vinna adelns: bistånd mot bröderna; men 1) var säterifri-, hög som 1526. Gustaf framhöll, att eho ej! förmår frälse uppehålla gånge åter under . skatt som bonde. Erik fråndömde frälse ej blott för oförmåga, utan ock för försumligherrar var mer ett grannt namn än någotj. annat. Per Brahe skyller Erik att ha förlige tagit friborna hustrur, samtTförbjuder det lig, då seder och fördomar ej lade hinder. 4 öra anspråk på frälse. Erik skrifver: Der dugliga bondesöner tjent till hofva (som ryttaroaY nach aga så mycket lagfånget onde att