Aftonbladet – 1 maj 1869, sida 3

af kyrkans makt och egodelar. Djerfheter i sednare steget förklaras först af Gustaf ställning som det pånyttfödda knngadömet: förkämpe. Som sådan såg han i kyrkan sir farligaste motståndare. Kyrkan var Danmarks mäktigaste bundsförvandt. Han kund aldrig vara säker om denna mäktiga korporation, som under kåpan gömde både andligö och verldsliga vapen. Han höll dock frid, till påfven fordrade Trolles erkännande som erkebiskop, hans oförsonligaste fiende. Nu tog han sig betydliga friheter mot kyr kan och fick genom öfoingen färdighet. Herrskarelynnet blef till ett begär att krossa der motståndare, som kunde böjas. Det är först efter brytningen med pålven, efter den gnatiga oenigheten med Brask, under kyrkans och allmogens gemensamma knorr mot hans kätteri, som han spetsar sin penna mot kyrkans anspråk. Han försmår numera inga skäl, skräder ej längre sina tillvitelser. I nästan revolutionär stil talar han om rätte biskopar som menige mans tjenare och ej herrar, menige mans förtryck af kyrkans män mot Guds lag, påfvens och hans anhangs makt öfver lekmän mot all redlighet... När talet vändes till den oroliga allmogen, varieras grundtemat med färdighet just i den tonart, som för dess öra var lättast att fatta; kyrkliga tvångets orimlighet framhålles i exemplen af sakramentets nekande för gäld, förbuden ått fånga fågel och fisk på helgdag, biskopens företräde framför slägt till art efter prest m. m.Westerås recess gaf utslaget. Staten ärfde kyrkans både egendom och makt. Ej blott till betalning af rikets gäld kräfdes 527 års stora inkomstförflyttning. Den motiverades af en ny uppfatining af det kungliga väldet och dess behof. Med undersökning af statens viast genom reformationen af kyrkan afbryter författaren detta häfte, hvars fortsättning med lifligaste intresse motses.