Aftonbladet – 1 maj 1869, sida 3

LITTERATUR TIDNING. Innehåll: Forssell, Sverges inre historia från Gustaf I med särskildt afseende på förvaltning och ekonomi. — Schwartz, För stunden. — Myrberg, Den heliga skrifts lära om försoningen. — Smärre teologiska skrifter. — Hvassers Valda skrifter. — Litleraturoch konstnotiser. Sverges inre historia från Gustaf I med särskildt afseende på förvaltning och ekonomi. Af Hans Forssell Första delen. Förra afdelningen. (Stockholm, Norstedt Söner, 1869.) : Detta är början till ett stort och lofvande företag. Utom och i enlighet med hvad titeln antyder, förekomma här, grundade på omfattande forskningar, högst värdefulla belysningar af kungamaktens ideella och materiella förstärkning, de ekonomiska grundsatsernas och författningarnes utbildning, kronans finanser och folkets beskattning, samhällsklassernas ställning inbördes och till statsmakten o. s. v. Vi tillönska af allt hjerta författaren helsa och krafter att kunna fullfölja detta omfattande verk så som denna första del berättigar att hoppas. I första begynnelsen har intet Svearike funnits; de särskilda stammarne erkände föga annan gemenskap, än den som framgick at gemensam gudsdyrkan och vördnad för Odinsättlingen vid Upsala tempelgård. Det är kristna kulturen, som kommer -tornsvenska rättsbegreppen till möte, hvaraf uppstår ett samhällsskick med prägeln af båda, ett svenskt samfund med kyrka, kungamakt, aristokrati, men ock med minnen och qvarlefvor af odalmännens frihet och rätt, som kunde vid behof framträda som afgörande moment i hi storiska utvecklingen, Med svearnes och götarnes förening och storslägternas sammanslutning kring tronen, insmögo sig långsamt nya rättsbegrepp. Kungamakten erhåller egen rättighetsfer och egendomliga rättigheter förlänar hon nu ock åt andra, Förvaltning uppväxer i mån som offentlig makt och kungatjenst mötas, Kungagodsens förvaltare bli samhällsmyndigheter. Kungatjenst blir en ökning, ej en minskning i mågnaternas betydenhet. Förbundsförfattningen öfvergår till en riksförfattning. Konungens makt att ge län och sätta dom i händer blef vådlig. Deri låg frestelsen att förblanda myndighet och inkomst. Förläningsväsendets hufvudfel var att grunda förhållandet mellan staten och dess tjenare på det rent personliga förhållandet mellan statschefen och läntagarne. Förvexlingen af pligt mot samhället och mot kungen som enskild person utmärker ock medeltiden. Det var till kungens enskilda tjenare, godsförvaltare, hofmän och krigare, som samhällsmyndigheten öfverflyttades. Dessa magnaters makt växte på kungs och folks bekostnad, ge.nom regenters fel och svaghet. Tacksamhet för det främmande okets aflyfttande, adelns tillfälliga vanmakt och den stora reformationsrörelsen stärkte Gustaf I:s kungamakt. Aristokratien blef hans vän, han lärde henne att förtjena denna vänskap; i hierarkien såg han en fiende, han krossade och plundrade henne; demokratien var hans eget nyckfulla fosterbarn, hvilket han agade, smekte och sötde till ro. För hvart steg sköt han framför sig detta samhällets: begrepp, som han med en särdeles händighet kunde analysera, förklara och till allehanda nyttiga konseqvenser begagna. Man hade börjat glömma, att kungamakten vore af Gud. Gustaf förstod att reda begreppen, och bilan fick vid behof undervisa herrar och bönder om hvad en ordnad samhällsmakt var. Han uppdrog gerna jemförelser mellan förr och nu, Förr blott törtryck af adel och utländningar, bedrägeri af prester. Och Kristiern, den blodhunden, hade satt kronan på verket. Men nu! Gustaf blir nästan poetisk. Ej-annorlunda än som Moses: bland Israels barn hade han kristligen och vält handlat och styrt. Länsväsendet öfvergick, till kungaförvaltning utan sken af revolution. Det enda gamla, Gastaf med ett slag förstörde, var kyrkans makt. Aristokratien fruktade han ej mer, han begagnade hevne och hon lät sig begagnas, mattad af striderna, törd nästan med förbundna ögon till nya ordningen. Större delen af riket lades nu under kungens fate