Aftonbladet – 30 april 1869, sida 3

förks utan öfverläggning. Om allmän afväpning. Slutligen företogs till behandling samma utskotts hetänkande n:r 43, afstyrkande hr Jonas Jonassons motion om skrifvelse till K. M:t med begäran om dess medverkan för åstadkommande af en allmän afväpning och en evig fred. Mot detta beslut hade motionären reserverat sig samt föreslagit, det Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla, det K. M:ts regering ville hos Europas och Nordame jrikas Förenta Staters. regeringar tillkännagifva svenska nationens önskan, att en fredskongress f måtte komma till stånd, å hvilken öfverenskommelse kunde träffas om minskning i de stående arimeerua för lättande af de bördor; hvarunder I folken nu digna till följd af de hotande härmassorna. Angående denna fråga uppstod en lifiig ehuru dej, långavrig diskussion; hvilken öppnades af mofNonären, som i ett skriftligt anförande sökte visa nyttan och behofvet af hvad han föresbygit samt slutade med att yrka afslag å utskottets hemstälJan och bifall till sin reservation. . Samma yrkande gjordes äfven af hr Hedlund, som i likhet med reservanten ansåg, att svenska fo jlä kunde anses svagt, då det gjorde sig t för det sanna och det ädla. Här vore ingenting annat fråga om än att uttrycka, det svenska folket ej längre vill inlåta sig i några krigiska äfventyr med främmande makter utan föredrager att vara neutralt samt att det fördenskull önskade, att en fredskongress måtte komma till stånd — Herr Hiorta erinrade om, att fred och afväpning vore en allmän önskan hos folken, som betraktade krin, som den oerhördaste olycka. Om detta vore allmänt erkändt, så vore en framställning i syfte att ernå det efterlängtade målet befogad. Men detta kunde ej vinnas af Sverge eusamt, utan det måtte förena sig med öfriga makter af andra ordningen, för att derigenom förskaffa sig något infytande på stormakterna. Som tal. emellertid ej helt och hållet kunde gilla reservationen, men dock ansåg nödigt att representationen uttalade sina fredliga tänkesätt, föreslog han, att Kåmmaren skulle med godkännande af de grnndsatser, på hvilka motionen hvilade, lägga betänkandet till handlingarne. Hr Siljeström ansåg motionärens förslag innebära en stor och ädel ide, som derjemte vore fuilkomligen praktisk, just emedan utsångspunkten borde tagas, ej fråp en af de större utan från en af de mindre af de mindre staterna. Om Sverge ejzhade makt att göra sina rättigheter gällande, hade det dock ej sjunkit så diupt,-att det ej kunde uppträda ,som petitionär och uttala gin mening, helst yi lida lika mycket af den beväpnade freden som någon af natiouerna. En omständighet funnes visserligen som talade emot den föreslagna åtgärden, nemligen att Art försvar ännu ej vore så ordnadt, att ej ena dyik petition skulle kunna misstänkas som bevis på vaghet, men talarea hoppades dock, att svensken skulie veta, att värna sin urgamla frihet, och om han det ej förmådde, skulle han veta att dö för sitt land. — IIr Staaff utgick från den praktiska n af saken. Hvem skuile väl tro, att vi a för att deltaga i Europas k g zjorde det tillstånd, hvari vårt försv: funne sig, sådant omöjligt, hv som af en sådan kunskap ha ska väl visste. r säkraste fredspolitik för att ej söka inverka på någon af Iuropas stater, hvarken på det ena eller andra sättet. Hvarrill skulle d ifall vare sig till det ena aller andra förslaget tjena? Om ett krig hotade att uppstå, ej f age det då an alt svara en främmande makt: Läs igenom Andra kammarens tillande suwmt hr Jonas Jonas3 reservation. Deraf n ni inhemta, att vi ro fredligt sinnade och vilja vara neutrala. Den ändska diplomatien skulle då helt säkert s Varen geda och bestämmen eder, mina herra Vi hade ju haft så många fredskongresse ingenting kuunat uträtta, och den v: en 1 Göteborg, som b z, visste troligen bättre än någon annan att fredskongressen i Gendve ej burit de frukter, mången hoppats. He Dalim trodde, att den tid. skulle komma, då skrittens ord frid på jorden blefve en sanning. Om detta dock skulle kunna inträffa, då måste de svagare, som alltid äro de första att yrka på införandet af ett rättstillstånd samhällsmedlemmarue emelian, äfven nu taga initiativet och påyrka rättstillstånd de särskilda nationerna emellan, Talaren, som trodde, att hr Hierta uttryckt den rätta meningen, förordade slenne talares förslag, — Hr Hedlund erinrade om, huru de ryska officerarne vid ett sammanträffande med amerikanarne öppet låtit förstå att den första åtgärd, som Ryssland borde vidtaga, vore att göra Sverge oskadligt. Derför skulle det ara oss nyttigt om vi för Rysslands bundsfördt, novdamerikas Förenta Stater, kunde visa våra fredliga tänkesätt. — Staaff anmärkte, att de främmande officerarnes yttrande bevisade, ej att vi utan att en annan nation vore krigiskt sinnad. — Hr Vv. Troil hemställde, om det vore klokt att, på sannna gång K. M:ts förslag. till en ny! arm6organisation blilvit förkastad, godkönna ett sådant slag som reservanten framlagt. ln framställning i det af denne antydda syfte skulle af de öfriga nationernas regeringar tillbakavisas om ej med åtlöje, dock på ett gavuska eget sätt. Sedan hrr Jöns Pehrsson och C. A. Larsson yrkat bifall till reservationen, förklarades diskussionen afsiutad, hvarefter Kammaren först voterade om kontraproposition, då hr Hiertas förslag se grade med T2 röster mot 51, som afgåfros för bifall till reservationen. I hufvudsvoteringen bifölls det förra med 74 röster mot 51, Minoriteten ville bifalla utskuttets hemställan: .