Aftonbladet – 30 april 1869, sida 3

er i vårt sociala lif — åtminstone om man få öma efter bland anvat den ifver, hvarmed Pos tidningen på en viss namnsdag studeras. Ridda ordnaroes uppkomst går långt tillbaka i tider Munkordnarne äro bekanta, likaså riddarordnarn och den del, dessa togo i medeitidens historia dermera tozo furstarne ordensväsendet omhant samt instiftade husordnar för dygdens befästand och belöning. Så hade man t. ex. Dygdens slaf vinnors orden m. fl. Äfven furstars jagtordnar uppkommo, t. ex. Dianas orden i Neapel. Mel det funnos furstar, isynnerhet i Tyskland, son ansågo. att ej endast dygden borde belönas, lef nadslustiga, glada furstesjälar, som inrättade Nar rarnes orden o. a., hvilka ordnar hade till ända mål att hylla glädjen och munterheten. Dess: voro dock ej såsom t. ex. vårt Par Bricol, utar verkliga statsordnar. Sedermera inrättades de s förtjenstordnarne. I Sverge uppkommo dessn örtjenstordnar under en konung, hvilken man ej kan kalla för vårt lands störste, Fredrik I. Han fann, att då vår krigiska storhets dagar voro slut borde tapperheten framkallas, och han stiftade derföre Svärdsorden; vidare fann han, att vetenen borde höjas, och stiftade för den skull ;jerneorden. Till sist stiftade han Serafimerorden, hvilken måtte vara belöningen för den högsta dygd, eftersom så få dödliga beskäres den lyckan att få bära dess band. Sedermera fann Gustaf III, att industrien också borde ha sin belöning: Vasaorden. Och en anvan konung, hvars död ligger alltför litet aflässet i tiden för, att vi skulle ha hunnit glömma hans namn, iustiktade Carl XIII:s orden. Vidare ha vi lyckliggjorts med medaljer af olika slag och storlekar. Märkvärdigt nog, finnes i vårt land ivgen officiel orden för det täcka könet, oaktadt en af våra drottningar. Christina, instiftat Amaranterorden, som visserligen numera betraktas såsom en dansorden, men som stiftades lika mycket till en statsorden som någon annan. Tal. hade ej äran tillhöra denna glada orden och kände således ej dess innersta mysterier, men ban trodde lock, att dess medlemmar ha fullkomlig rättighet att bära sin dekoration äfven utom balsalongen. e väl, att ordensväsendet förde med sig rd och korruption, men tal. sade sig lock vara alltför öm om konungamakten för att vilja, det denna makt skulle förlora något enda det, som uppehåller och stöder den, hvarföre van yrkade bifall till utskottets förslag och bibevållandet af våra vackra ordnar, så länge någon i ill bära dem. — Hr Siljeström ansåg, tt ingen lagstiftning kunde skydda ordnarne mot missbruk. Till exempel: hr Jöns Pehrsson sjelf can gå in till kungliga bofordensjuveleraren — wilket tal. dock ej trodde att hr J.P. skulle göra — och köpa sig en orden samt bära den, och inen paragraf i svensk lg skulle tkunna förbjuda wocom det. Ej heller kan någon eller något hvaren förbjuda hr Jöns Pehrsson att sjelf instikta n orden eller h k medborgare som tlst att på sitt brös! a Jöns Pehrssons oren. Hvad sjelfva frågan beträffar, ville tal. ha ttryckt devuna sin mel att det ej höfves svena folkets representanter att stifta lagar för fåingans marknad, allraminst hvad angår saker på enna marknad, hvilka snoort sjunka ner till noll ch intet värde och hvaribland främst stode orensväsendet. Hr Vongt talade några ord med låg röst och rcktes förorda ordnarnes bibehållande, åtminstone erafimerorden. Såväl br Hedlunds ironiska som br Siljeströms lvarliga anförande helsades med starka hifallsrop, andade med några hyssjningar. Vid talmannens åga om bifall till utskoitets förslag tolkades sva. t så om: ja Starka nej hördes dock deribland.. r Jöns Pehrsson begärde voteriug, men afstod erifrån efter ett par minuter. Samma utskotts utlåtande n:r 42, tillstyrkande i ledning af hr Orres motion afiåtande af en trifvelse med anhållande om förändrade förerifter i afseende å ekonomiska besigtuingar, bils utan öfverläggning. s