Aftonbladet – 29 april 1869, sida 3

Till Redaktionen af Aftonbladet! I eder ärade tidning för den 14 i denna måna förekommer en artikel med rubrik -Frågan or grundskatternar, hvilken innehåller åtskilligt, sor synes insändaren bäraf mindre riktigt; och då frå gcans vigt kräfver, att den från flere synpunkte etraktas, hoppas insändaren, att redaktionen lem nar rum för följande anmärkningar. Artikelförfattarens åsigt, hvilken blott är en ut veckling af hvad en af K. M:t i ämnet år 186 nedsatt komit yttrat, går derpå ut, att grund skatterna småningom förlorat rätta naturen a skatter och i stället antagit karakteren af viss räntor, som belasta jordkapitalet, för utbekom mande af hvilka räntor staten tillerkänts förmåns ätt i jorden framför den skattskyldiges alla öf riga fordringsegare. Staten är med ett ord at anse som fordringsegare hos den skattskyldige fö: ctt kapital, motsvarande den ränta, som erlägges form af grundskatt. Skulle man jemföra kronans rätt till grundrän tan ur skattehemman med enskildas rätt vid ränte fordringar, så om än kronan till räntorna har bättre rätt än de flesta — icke alla — enskilds fordringsegare, bar hon dock såtillvida sämre rätt att det endast är för tre års räntor, kronan eger anträtt i jorden, under det andra intecknings fatvare ega sådan rätt för hurn låuvg tid som helst så framt jordens egare ej råkar i konkurstill stånd eller fordringsrätten är preskriberad (öfvei 10 år gammal). Detta visar, att kronans räntor äro af helt annan art än de räntor, som betalas till enskilda för lånta penningar. Det kan ock historiskt visas, att alla de särskilda titlar, som ingå i grundräntan, ursprungligen varit bevillninr. Svenska staten bar således ingen kapitalfordran i skattejorden; och det finnes intet hinder för Konungen och Riksdagen att besluta grund skatternas upphörande utan all ersättning till staten. Hvad man häremot hufvudsakligen invänder, är ott ett sådant beslut skulle innebära en oberättigad eftergift till de nuvarande egarne, hvilka vid köp af jorden betalat henne billigare i förhållande till beloppet af de grundskatter och andra onera, med hvilka hon är belastad; men om första vilkoret för att en skatt skall vara rättvis, är att den skall drabba alla medborgare lika, så är uppenbart, att grundskatterna, hvilka endast drabba ett slag af nationalkapitalet, jorden, ochdet så ytterligt ojemnt, att en del jord är befriad från grundskatt, under det denna skatt å annan jord, efter hvad förbemälda komitå visat, medtager 60. proc. af den behållna afkomsten, äro i hög grad orät visa. Den eftergift, som grundskatternas upphäfvande skulle medföra, vore således endast eftergift af en orättvisa. Em annan sak är, huruvida staten kan undvara grundskatterna eller fortfarande måste utöfva denna grättvisa, men då grundskatterna, som utgöra omkring 6 millioner, äro en så obetydlig del af de till omkring 40 millioner uppgåcnde statsinkomsterna, så äro de af långt mindre vigt pu än för 30 år sedan, då de utgjorde nera än tredjedelen af statsinkomsterna och hvad som ej kunde besparas genom indragningar af öfverflödiga emhbete: ulle tan svårighet kunna ersättas genom förh ar i allmänna bevillninsen, tullarne och bränvinstillverkningsafgiften; och taten på detta sätt undgå att för sina behofs tillredsställande beröfva den fattige jordbrukaren wvad han behöfver till dagligt bröd och uppfostran it sina barn. Huru elastiskt statens behof är, finrer man deraf att vid 1856 års Riksdag, då emvetsmännen fingo löneförhöjning, ökades den orlinarie utgiftsstaten med lika stort belopp som srundräntan och kronotionden. Sannolikt hade audet nu funnit sig bättre, om man då bibehållit itgiftsstaten oförändrad och efterskänkt de nämnda katterna, men sådant har hitintills endast en eler annan representant vågat ifrågasätta. Om det så kallade landtmannapartiet förstode andtmannens verkliga bästa, så skulle det ifrämta rummet påyrka grundskatternas upphäfvande utan ersättning till staten; ty ingenting är i våra lagar vigtigare än att lindra de skattdragandes vördor. Att låta den fattige behålia sin JiP— nst är att befordra nationalkapitale —, -a föräkraste medlet att förekomm. 5 ökande och let en finanslagstiftr 4 fattigdom, under caste garghällAG, Som utsuger åen talriKlassen, icke kan annat än alstra Att a tion och liknöjdhet för fåderneslandet. tt ifrågasätta aflösning af en sådan orättvisa, som srundskatterna — det är orimligt. Stockholm den 19 April 1869. NS le yrainsation —1H— . Vid ofvanintagna uppsats anse vioss böra ramställa några avmärkaingar. Hilka de fall äro, der kronans rätt att f skattehemman utbekomma grundskatterna