Aftonbladet – 28 april 1869, sida 3

f-verkligen göra något. Skådespelaren bar kanske svårare att söka vara blott den karakter, han skall återgifva. Man måste visa sin tacksamhet, tänker han, och äfven om ban är aldrig så mycket införlifvad med rollen, anser han sig böra för en stund gå utom den för att göra en pligtskyldig höflighetsbetygelse åt publiken. Men denna höflighetsbetygelse är icke tillåten på alla teatrar i Europa. Det finnes flera scener af stor betydelse, der skådespelaren är förbjuden att låta. märka, det han ens hör applåden. Bland dessa scener kunna vi nämna en, som ligger oss nära i mer än ett afseende, nemligen Kjöbenhavns Kungliga teater. Den kungliga svenska teaterdirektionen torde i konstens intresse ej göra orätt, om den i åtskilliga afseenden uppmärksammade de gamla goda traditioner, som ledt framställningarne på nyssnämnda scen i grannriket, och särskildt uti ifrågavarande ämne tog den scenen till förebild. — Må applåderna låta höra sig, det kan ej förbjudas, men må skådespelaren åläggas att icke låtsa om dessa applåder, så länge han är stadd i scenisk aktion. Om teaterreglementet förbjuder honom att gå utom sin roll, kan publiken ju icke anklaga honom för otacksamhet, i fall han icke afbryter framställningen och går fram för att bocka sig eller om hon icke med en djup nigning säger sitt tackar ödmjukast, goda publik! Kjöbenhavns kungliga teater går, ifall jag ej minnes alltför orätt, ännu ett steg, men hvilket jag visst icke vill rekommendera. Den förbjuder skådespelarne att äfven efter ridåns nedfällande träda fråm eller, som det heter, låta inropa sig. Det är kanske att gå något för långt, ty då den dramatiska handlingen är fulländad, är skådespelaren icke längre den eller den personligheten, som han nyss föroat framställt, utan han är premieraktören Nils Wilhelm Almqvist, Georg Dahlqvist o. 8. v., som mycket väl, utan att illusionen derigenom störes och konsten lider något men, kan stiga fram och buga sig för den af hans spel tjusade publiken. Hvad deremot aldrig borde tillåtas, är inropni-gar för öppen ridå. Jag anhåller, hr redaktör, att ni fäster kungliga teaterdirektionens uppmärksamhet på denna sak, ty den är sannerligen af ej sa ringa vigt. i konstens intresse och den kan mycket väl i just detta intresse af en teaterdirektion regleras. Utan att, såsom jag här ofvan påpekat, vilja försöka lägga ringaste hinder i vägen för applåderna och ej heller för ropen på den eller den skådespelaren, kan en teaterdirektion stäfja oskicket genom att definitivt förbjuda artisterna att hörsamma en sådan inbjudning. Om ett sådant förbud finnes här, liksom fallet är vid så många andra europeiska teatrar; skola de oförsfåndiga klapparne väl lära sig inse, att de ej hafva rätt att med det buller som åstadkommes af långt utdragna applåder, störa pjesens fortgång oc förderfva den för densamma ertorderliga illusionen. Jag upprepar, att det beror endast och allena på teaterdirektionen att fös reskrifva lagar i detta afseende och attsöka rädda den verkliga konsten ooh den goda smaken. Till den framställning jag här vågat göra, har jag blifvit närmast föranledd af de tvenne första representationerna af afröken Elisabeth, men dessa representationer äro icke de första på vår scen, som kunnat gifva anledning tör kungl. teaterdirektionen att taga saken i allvarligt betraktande. Då afröken Elisabeth gats förliden lördag, läto starka applåder höra sig efter den scen i andra akten; der Edvards mor, den gamla bondqvinnan, har en gripande monolog, som till den grad mästerligt återgafs af fru Almlöf, att man alldeles icke tänkte på henne, skådespelerskan, utan endast på den gamla, bedröfvadg modern, som beslutit att lemna sonens hus. Några af spektatörerna ville dock ovilkorligt se skådespelerskan komma in och niga för publiken, men detta afstyrdes dock lyckligtvis af-det ypplysta flertalet, som ville behålla illusionen, och denna var således för den gången räddad. Fru Almlöf visade sig icke, Awnorlunda var förhållandet i går afton. Då voro klapparne det öfvervägande antalet i salongen och de tycktes hafva föresatt sig att förstöra illusionen. Fru Kinmansson, som då utförde gummans roll, måste in och niga. Hvilken platthet efter så myoken upphöjdhet i stycket! Resultatet vanns dock icke förrän efter en strid mellan klapparne och hyssjarae, Jag år öfvertygad, att ingen af dem som hyssjade gjorde detta åt den talangfulla skådespelerskan, utan endast fär att slippa se det spännande intresset af handliogen försvagadt genom en inropning, hvarmed man mycket väl kunnat vänta till dess ridån fallit. Emellertid hafva hyssjarne väl lika mycken rätt som klapparne, och intresset för konstens helgd är onekligen på de förras sida, hvilket dock tyvärr icke hindrar att ett sådant uppträde i en teatersalong är på det högsta beklagligt. Så snart ett hyssjande låter höra sig, tyckes det blifva en ambitionssak hos klapparne att använda handkraft; och så blir det en ambitionssak äfven hos de förstnämnda att söka bevara konstens intresse; men först och främst borde det vara en ambitiopssak hos teaterdirektionen, att vaka öfver nyssnämnda intresse och till detsammas befrämjande nndanrödja stötande orsaker. Detta låter utan tvifvel bäst göra sig genom att förbjuda artisterna att någorsin hörsamma en inropning för öppen ridå och att göra publiken uppmärksam på ett sådant förbud. Hvad som i detta afseende ländt till konstens fromma i andra kulturländer, kan göra det äfven hos Oss. Ett annat exempel af samma slag doch af ännu mera graverande art kan hemtas från de. första representatioberna. af Den förtrollade katten, der iman midt i andra akten framropvade en uno dekafsttonemalarn cam I