Aftonbladet – 28 april 1869, sida 3

ytixande, trots den omyndighetsförklaring her Bergström funnit godt att för dem afgifva. Till den ärade representanten från Westerå: ville tal. blott säga, att hans förmodan det tal. e menat illa vore sann; men hvad tal. hade sagt de hade han menat och komme att mena. Å sin sid: vore tal. benägen antaga, att hans ärade vän menat så illa med hvad han sagt, om han ens ve tat hvad han menat. För sin del trodde tal., att det icke vorefå utar en ofantligt stor majoritet af svenska folkets tär kande män, som hyste den åsigten, att grunder till pauperismen i icke ringa grad vore att söka de af utskottet anförda orsakerna. Tal. ville dock för närvarande ej upptaga tiden med att vidlyftigarc afhandia frågan derom. Man borde dock icke blunda för att samhället i många hänseenden äl sjukt, och vill man söka bot emot sjukdomen, ginge det ej an att nöja sig med palliativer, utan den borde angripas i sjelfva roten. Och om det också framkallade smärta, då man rörde vid samhällets kräftsår, borde man dock icke rygga tillbaka för försöket. Det vore ej att undra på, om de kände sig smärtsammast berörda, som undersökningen närmast anginge, De af utskottet fäll da orden om lagskipningen tycktes hafva varit den liktorn, som gjort mest ondt. Har då utskottet sagt, att domarekåren fäller vrånga domar? Nej. Utskottet har endast talat om en aflagskipningen mot den obemedlade och obemärkte mannen af folket visad och om ännu faktiskt qvarstående olikhet inför lagen vittnande, ringare hänsyn och grannlagenhet än mot den lyckligare lottade samhällsmed!emmen. Utskottet hade ej sagt, att detta inträffar alltid och öfverallt, men att det icke heller vore så särdeles sällsynt, kunde man tryggt påstå, — en sanning hvarom litet hvar föröfrigt egde kännedom, utom kanske herrar jurister sjelfva. Tal. kunde för sin del icke taga tillbaka ett jota af hvad utskottet sagt. Vore det icke hårdt nog, att domstolarne: behandlade olika klasser af medborgare så olika: att den ena -blefve tilltalad med hårda och brutala ord, den andra deremot med största undseende; att den ena genast blir fängslad, den andra deremot länge får vistas på fri fot, innan han sättes. inom lås och bom. Talaren kunde väl, men ville icke illustrera detta med exempel, såvida han ej blefve formligen uppmanad dertill. — Vår berömde jurist, expeditionssekreteraren Richert, hvilken var anställd såsom domare i tal:s hemort, var vida omtalad och berömd för den synnerliga humanitet han städse visade mot det lägre folket. Skulle detta förhållande väckt så stor uppmärksamhet, om icke motsatsen varit rådande på andra ställen? Dock, detta är icke något för domarekåren ensamt utmärkande. Rättvisan bjuder att erkänna, att det tillgår på samma sätt öfverallt i lifvet. Detta utgjorde likväl icke en fullgiltig ursäkt för de dömande myndigheterna; inför domstolarne borde det iintet fall tolereras, enär der, inför lagen, fullständig likhet måste finnas för alla. Tal. ville dock gerna erkänna, att utskottet icke velat rikta någon anmärkning mot Sverges domarekår. Hvad beträffade sjelfva förslaget, så vore bestämmelsen derom, att det må bero på fattigvårdsstyrelsens pröfning, om och när, till hvad belopp och på hvad sätt, full fattigförsörjning eller understöd må lemnas åt den, som af ålder, vanförhet, sjukdom eller andra orsaker är urståndsatt att försörja sig sjelf — sjelfva kärnan och hörnstenen, hvarpå hela förslaget hvilade. Genom den tvungna fattigvården ökas endast fattigdomen, hvarpmot denna nedgått, så snart fattigvården blifvit ställd på frivillighetens grund. Det vore nödvändigt att taga hänsyn ej allenast til dem som skola smottaga utan äfven till dem som skola gifva. Man hade sagt, att man genom det anförda lagstadganlet äfventyrade, att den hjelplöse blefve lemnad utan bjelp; men det funnes äfven en annan lag, nemligen samvetslagen, hvilken Gadilof det stora flertalet följer. Och som den lagen är lika befallande som någonsin de af myndigheterna påbjudna, så skulle i sjelfva verket fattigvården blilika obli satorisk som förut; hela skilnaden yore att man i ena fallet ålades denna Kristliga pligt af den borserliga lagen i det andra af det egna samvetets ag. Då Första kammaren antagit de nu föredragna akterna sådana de i förslaget förelåge, vore det 1, om äfven Andra kammaren kunde förena sig samma beslut; ty upprefves förslaget från grunlen så funnes intet hopp att vid denna Riksdag comma till något resultat i den vigtiga frågan. Yrkade bifall till utskottets förslag. Hr Ola Jönsson trödde det under diskussionen å ofta och högt uttalade klandret mot utskottsänkandet vara fullkomligt obefogadt, liksom ban mplade en föregående talares angrepp mot utkottets ordförande personligen såsom lindrigast agdt ogrannlaga. Den betänkandet vidfogade inedning ansåg tal. mycket väl kunna uthärda en partisk granskning. Hvad sjelfva saken anginge örklarade sig talaren ej vara särdeles böjd för ien ifrågasatta förändringen, emedan han funnit let föreliggande förslaget bygdt på helt andra runder än nu gällande fattigvårdslagstiftning, wvilken senare han för sin del ansåg vara lämplig ch tillfyllestgörande. Det föreliggande förslaget rodde talaren komma att leda till befordran af iggeriet och trodde derjemte att fattigvårdstungan (enom den nya lagen ej skulle blifva så jemt förelad. Tal ville dock ej yrka afsiag på de föreragna punkterna. Hr John Ericson framhöll som sin åsigt att orsakerna till pauperismen lågo sjelfva den nu gällande författningen. Tal. anAg nödigt att understöd åt fattige ej vore såsom ättighet genom lagbestämmelser stadgadt, utan tt detta blefve såsom en frivillig eller på pröfing beroende gåfva. Efter att ha framställt nåra anmärkningar mot åtskilliga delar i förslaget, ttalade han gig för bifall till de föredragna punkerna. Hr Jöns Pehrsson började sitt anförande red att på det högsta ogilla det personliga anrepp tvenne af Kammarens ledamöter på förmidagen tillåtit sig mot utskottets ordförande. Tal. rodde förnämsta orsaken till pauperismen vara en öfverhandtagande vinningslystnaden och såg igen bjelp för framtiden, så länge penningen fortrande komme att utgöra värdemätaren. Talaren dde att det blefve snart en nödvändigaet att fven stifta en lag för understödsgifvare och meade att det blefve stora svårigheter att bestämma igstadganden rörande fattigvården, med afseende å hvilken han trodde att samvetslagen vore den nda och bästa. Utan att framställa något belämdt yrkande, varnade tal. för att skjuta skulen på den fattige. Hr Per Nilsson från Kritianstads län ansäg sig böra fråga hvad man kunde afva att vänta af obildade personer, när Kammaens mera bildade under förmiddågens diskussion illåtit sig att utfara i förnärmande utlåtelser mot n af Kammarens medlemmar, och ville i sjelfva sken tillkännage att han trodde angående sjelfva en föreliggande frågan bristande arbetsförtjenst ara den egentliga orsaken till den rådande pauerismen och instämde med det af hr Ribbing forulerade förlag rörande andra punkten, i öfrigt fallande utskottets förslag i den föredragna demn. Hr Peter Andersson från Blekinge tillkänagaf sig tillhöra det utskott, som hela dagen fått läda skott. Han bade i utskottet ej fullt gillat etänkandets motivering, men hade likväl ej velat öra någon förändring, då ingenticg förnärmande detsamma förefunnes. Tal. bestyrkte ytterligare vad af utskottets ordförande blifvit sagdt angånde hr Svanbergs ställning till utlåtandet och ttrade att då kändt och erkändt vore att den nu ällande fattigvårdslagstiftningen är behäftad med a. fel. had kottet genom itt förslag