Aftonbladet – 27 april 1869, sida 3

FI få antagas vittna om god vilja, — om god fi måga vittnade den ej. Detta vore dock jemförel vis obetydliga anmärkningar. Hvad talaren mest fäst sig vid, vore de af skottet framställda (ofvan citerade) beskylln garna emot lagskipningen, hvilka, han vore öfv tygad derom, icke delades af utskottets medle mar af bondeståndet, och för hvilka, då äfven d föregående talaren reserverat sig deremot, ut tandets författare rektor A. W. Nilsson, vore 8 svarig utgifvare. Det gåfves ett sätt att uttryc sitt förakt nemligen med tystnad; men då uti tandets författare vore en man med bildning, so borde veta hvad det utsagda ordet betyder, I borde han ock stå för hvad han sagt. Talar fann den framkastade beskyllningen fullkomligt ob hörig, så mycket mer som domaremakten hos o ingalunda visat benägenhet att blanda sig i 4 politiska striderna. Ett språk sådant som u skottet begagnat, hade talaren icke förr sett i n ot riksdagsutskotts betänkande; det brukar el dast förekomma i pressens uslaste alster. Talar protesterade i den svenska lagskipningens nam mot de i betänkandet emot densamma gjorda b skyllningar. (Flera röster: instämmer, instämmer Innan en fullständig och tillförlitlig fattigvård statistik hunne hos oss införas, kunde man ej me visshet bedöma orsakerna till fattigdomen. De nuvarande, visserligen ofullständiga, statistiken v sar emellertid, att det endast är de tillfällige ur derstödstagarnes antal som ganska mycket vexla men att de fasta fattighjonens antal deremot ö genska konstant. Norge har deremot en förträf lig fattigvårdsstatistik, som åstadkommes derigt nom, att hvarje fattigvårdssamhälle är förplig tadt att till en för fattigvårdsstatistiken särskild inrättad byrå inlemna uppgifter. Taiaren trodde att det vore på tid att hos os organisera den enskilda fattigvården och att srjella blott öfverlemna hvad som den er den ou. den ej förmår uträtta. Ty de skilda fattigva.. Ma fattigvården kastar å gåfra, som den officio... tt se ned, men or den fattige, kommer lionom uo.. ighet, kom man närmar sig bonom i kristlig barmbei..., — Atte mer man honom att blicka uppåt. — Utsmv. hade ej bort föreslå den hårda bestörimelsen, om ökande af den personliga fattigvårdsafgiftein, Hvit ken för de lägre klasserna redan förut vore ganska betungande. Snarare skulle talaren vara sinnad att föreslå dess totala afskaffande, om icke dess qvarstående för dem, som befinna sig på gränsen mellan de bergade och fattige, medförde en känsla af sjelfständighet och tillfredsställelse att äfven i sin mån kunna bidraga till mildrandet af sina änru fattigare likars bekymmer. Talaren slutade med att utala sitt ogillande af utskottets förslag derom, att klagan öfver kommunalstämmas beslut, hvarigenom sökt understöd blifvit vägradt, ej må kunna föras, derest ej visas kan, att beslutet ej i laga ordning tillkommit. Hr Kinmansson yttrade sig i ett längre anförande, som ref. ej förmådde i dess helhet uppfatta, men som hufvudsakligen syntes innehålla klander derför, att utskottets förslag blifvit hållet i allt för allmänna ordalag, att detsamma vore ofullständigt och osammanhängande, samt att du: icke inlåtit sig så mycket i specialiteter, att det kunde bli fullt lämpligt såsom vägledande för en blifvande lagstiftning. Men då talaren ansåg det vara särdeles önskvärdt, att en skrifvelse i det vigtiga ämnet under denna Riksdag aflätes till K. M:t, ansåg han önskvärdt, att Första kammarens förslag antoges oförändradt. Hr Treffenberg hade sällan genomläst ett arvete med så stridiga känslor, som utskottets förevarande förslag, hvilket på samma gång innehölle len rent af befängda inledningen och det kloka ch välbetänkta förslaget, för hvilket senare äran lock tillkommer Första kammaren och dess tillälliga utskott. Såsom lätt kunde förutses, hade itskottets Stockholms-representant skyndat att ritaga sig från ansvaret för de i inledningen förecommande uttrycken, liksom det ock vore sannoikt, att alla de öfriga ledamöterna skulle göra letsamma. Hela bördan komme derför att hvila å utlåtandets ansvarige utgifvare, talarens gamle än och skolkamrat, rektor A. W. Nilsson. Anledningarne till den ökade fattigdomen kunde j, såsom utskottet gjort, sökas i fattigvårdslagtiftningen, som blott afser att afhjelpa den redan ippkomna fattigdomen, icke att förebygga den amma. Talaren uppräknade derefter de af utkottet anförda orsakerna, hvilka voro: skatteördornas ojemna fördelning, herrskande ringakting mot kroppsarbetet, lagskipningens partiskhet, indervisningens brist på praktisk tendens o. s. v. Ivad beträftade skattebördornas ojemna fördeling., så tyckte talaren det vara bäst attförat öra sig reda för, om skattebeloppet i vårt land erkligen är för stort; om skatterna verkligen aborbera för stor del af nationalförmögenheten och m näringslifvet verkligen har så svag växtlighet ch ringa kraft som utskottet påstår. Det vore å många gånger med siffror lagdt i dagen, huruom arbetarnes antal på de sista 20 åren icke linskats, men att exporten ökats och näringslifet i allmänhet utvecklat sig, att det kunde vara og med att nu påminna derom, utan att gå in i pecialiteter. Om detta vore en obestridlig saning, så saknades visserligen icke skäl för det på.åendet, att ett motsatt omdöme vore en inoch tnött lexa hos anhängarne af en viss ekonomisk sigt, hvilken ett politiskt parti, utan att föröfrigt ev på dess sanning, funnit för godt att för sina ndamål använda. År då utskottets förmenande annt, att vår statsförvaltning är onödigt vidlyftig ch kostsam? Tal. trodde det ej. Hvadjordegendomen eträffade, så såg tal. bekräft :e för sin åsigt eri, att skattevrak endast fö commer i norra verge. Hvad, näringarnve i a! änhet angår, så ger ju staten bevillning fö. när behållna inomsten uppgår till 400 rdr. h som denna mma anses utgöra tillräckligt till lifsuppehälle ir en sparsam person, så kan skatten ej inverka i pauperismen. Egendomligt är att man i Norge, iktadt fattigvårdsafgifterna derstädes äro större 2 hos oss, men folkmängden blott hälften så or, icke klagar öfver att statslyxen suger upp ndets märg. Deraf kunde tal. icke draga anim slutsats än, att en dyr statsförvaltning icke re orsaken till den hos oss rådande stora fatgdomen. I Norge kunde pauperismen snarare gas vara förorsakad deraf, att största delen af atens inkomster upptagas. genom de försåtliga direkta skatterna, hvilka mest tynga på de lägre imhällsklasserna. Men om hos oss hvarje öre sparades, som nu utgår till statsförvaltningen, . skulle detta på intet sätt hjelpa de fattige, enast meddela de skattskyldige medborgarne större rmåga att bära öfriga pålagor. Hvad anginge den påstådda herrskande ringetningen mot kroppsarbetet,, så ville tal. fråga n ärade, vän, hvem som inbillat honom något dant; han borde snarare hafva erfarit, att kroppsbetet hålles ganska högt i aktning, Men att älsarbetet kunde sägas visa svag växtlighet och nga kraft, det hade han redan fått höra, och oligen s. nlle han få höra det ännu mer. Tal. hade-visserligen förargat sig, när han föra gången läste påståendet om Jagskipningens rtiskhet såsom en af orsakerna till pauperisep, men numera fann han det endast löjligt.: an ville fråga sin ärade vän, detta utlåtandes rfattare, hvad han skulle säga, för den händelse t utskott, uppfordradt att yttra sig öfver mångsningens afskaffande i skolorna, sv.rade att denna ide sin grund i den inom skolorna allmänt gängse tiska lagskipningen; om ut:kottet sade, att man ke kunde komma någon väg med frågan om ångläsningen, så länge man ser att rektorernalr samma förseelse lugga fattigmans barn, men eremot låta tuppen värpa åt de rikes. Utskottet klagar vidare öfver vår g. k. folkldning,. Tal. ville icke tviste med utskottet n dess beskaffenhet, men erfa, nheten visade, . t det ej stode så alldeles bra till med den lärda Idningen heller. Utskottet klagar äfven öfver, . t folkbildningen icke meddelar tillräcklig sjelf-. T dotta hängsnpanda vedarlägmmaog dar utolrat. 5