Aftonbladet – 23 april 1869, sida 2

hviskningar, afbrutna meningar, nonsens och galenskap för den som icke älskar elle som icke åtminstone kommer ihåg, att äfven han en gång varit en kärlekssjuk tok, som det heter på prosans förståndiga språk, eller kännt sig säll som en gud, som skalden kallar det. Det var åt sådana ömma hviskningar, åt dylika afbrutna ord och meningar, tolkade af ögonens vältaliga uttryck, som de äfven denna dag snart öfverlemnade sig, då de, slutande sig till hvarandras sida, vandrade på måfå omkring i trädgården. Om de ett elier annat ögonblick lemnade det ämne, som för älskande är det enda intressarta, det som aldrig tryter och aldrig tröttar, kommo de genast in på kapitlet om den konst, hvilken de begge idkade och i hvilken de äfven egde ett samband; men då talade Heloise om Rafael och det oupphinneliga idealet, under det Anatole förde realismens talan och försvarade de nya mästarne af den franska skolan. Anatole glömde den nattliga synen och han fann sig alltför lycklig i det närvarande för att frukta hvad den närmast kor.mande tiden kanske kunde medföra. Han tänkte icke mera på de hemska berättelserna han hört på Dödens cafe eller på sina egna misstankar. Allt var ljust och solvarmt, en herrlig dager öfver en vackert tänkt, vil tecknad och med saftig pensel utförd tafla. De byggde åter luftslott, vackra och rika, och hvarje gång ett sådant slott var färdigt, utropade alltid Anatole: Öch der böja vi knä vid kärlekens altare! Kärlekens altare? upprepade en vredgad röst vid hans sida. Det var herr Carmouche, som åter blandade sig i samtalet. Höeloise flydde förskräckt derifrån, Hon började frukta