Aftonbladet – 23 april 1869, sida 2

sot vanligen betraktas såsom egande sämtia uppgift. Men icke vilja vi i dess eller en med derisamina till utspruog öch väsen lik korporations händer mera utesiutanäe lägga värden och den praktiska tillämpningen af tryckiheten i vårt land. , De som I högre grad höra till beati possidentes, och aroi besitt ning af makt och myndighet i ett land öfverhufvud taget icke särdeles varma vi ner af det fria ord, söm påpekar fel, brister öch migsbruk, och derigenom onekligen framkallar en för sjelfbelåtenheten och qvietismen obeqväm oro, men hvilken oro är nödvändig, om icke samhället skall komma i stagnation och förruttnelse. Öm de män, hvilka under det sista århundradet fört samhällsutvecklingen och hela den menskliga bildningen framåt, skulle för hvad de yttrat varit nödsakade att underkasta sig de för tillfället makthafvandes bifall, huru många sanningar skulle icke då ha blifvit osagda, huru många vigtiga upptäckter på kulturlifvets särskilda områden skulle icke blifvit ogjorda! Hvem skulle beskydda den individuelia friheten, om endast de makthafvande och de som genom sin ställning hade samma intressen och sympatier som de, kunde disponera öfver och utportionera yttranderätten? Vi tro visserligen, att man för ögonblicket skulle kunna åtnjuta en ganska anständig pressfrihet med juryer tillsatta af landstingen, alldenstund vi lefva i temlingen lugna tider, utan häftiga strider och betydelsefulla partisöndringar. Men en lag stiftas icke med afseende på ögonblickliga förhållanden, allraminst en grundlag; den skall kunna stå sitt prof äfven under svåra förhållanden. Ännu en gång varna vi för alla öfverilningar. Må icke den genom ansvaringsmissbruke! framkallade harmen eller den allmänna rättskänsla, som känner sig sårad af att se otillräkneliga personer straffas för förseelser, som de aldrig begått, förmå oss att i en tväl vändning vidtaga åtgärder, som kunna vare skadliga för pressfriheten i allmänhet. ERE ENS