Aftonbladet – 23 april 1869, sida 2

het, som en öm fader bör erhålla af sitt barn, men hon aktade dock och vördade konom som sin far, och det skulle naturligtvis gifva henne anledning till den grymmaste sorg, om hon en dag skulle upptäcka, att den scm var hennes dagars upphof vore en låg förbrytare. Hvarför åtminstone ännu störa hennes glada tillförsigt, hennes blomstrande förhoppningar på lifvet? eBeklagar jag er, Hiloise? frågade Anatole i sin ordning och tycktes icke förstå den älskades mening. cHuru skulle jag kunna beklaga er, den skönaste, den talangfullaste, den bästa af alla uvga fickor? Ni döljer något för mig, Anatole,, menade Heloise och betraktade honom forskande. Den unge mannen bedyrade att hon misstog sig och, upplifvad af hennes närvaro, glömde han sjelf för en stund sina svarta misstankar och fasansfulla farhågor. Han öfverlemnade sig åt det ljufva behaget af det älskade föremålets grannskap och fortsatte åter, der han föregående afton under en promenad i trädgården blifvit afbruten af herr Carmouche och dennes begge coffera. Höeloise hade den aftonen tillåtit att han för henne öppnade hela sitt hjerta. Hon hade icke stött honom tillbaka, endast rodnande och smått bäfvande afhört hans förklaring. Han hade läst i hennes ögon, att han icke var henone motbjudande, ej heller likgiltig. Hon hade slutligen besvarat hans ömma handtryckning, visserligen ganska svagt, men dock fillräckligt för att låta honom förstå, att hon delade hans känslor. Derefter hade de begge unga hviskat endast några få, men för dem tillräckliga ord. Kärlekens vältalighet består icke i flödande ordsvall. Den uttrycker sig snarare i tystnad och förlägna