Aftonbladet – 23 april 1869, sida 2

att borttaga och förändra dessa. Grundlagsstiftarne ha vid affattandet af tryckfrihetsförordningen klarligen menat att den, som verkligen, bör vara utgifvate al ell periodisk skrift skall ånmäla detta och uttaga ett till ståndsbovis. Att emcilertid den missuppfattungen kunnat göra sig lägligt gällande, att hvilken som helst, som uttagit tillståndsbevis för en periodi rift, är dess utgifvare, härleder sig från följande sats i 1 3 mom. af trycktrihetsförordningen: Ångår rättegånp dagblad eller periodiska skrifter, blifve u varens namn af justitiestatsministern, i följd af ofvan föreskrifna anmälan uppgifvet. Blefve detta stadgande förändradt, så att det komme att heta: Angår rättegången dagblad eller periodiska skrifter vändes åtalet mot ansvarige utgifvaren, skulle förhållandet bli annorlunda och missbruket icke längre vara legaliseradt. Då skulle genom 184 mom. af tryckfrihetsförordningen den obligatoriska förbindelsen förefinnas för hvarje utgifvare af dagblad och periodiska skrifter att sjelf anmäla sig och uttaga tillståndsbevis. Man skulle till och med om det ansåges behöfligt, till förtydligande, kunna d sistnämnda göra ett tillägg af ungefär ljande lydelse: Låter sådan utgifvare i sitt ställe, annan, för saken främmande person, uttaga tillståndsbevis, då skola de båda, der sådant förhållande är styrkt och liggande i klar dag, straffas såsom för bedrägeri. Vi hafva 1 en föregående artikel visat, huru svårt och i de flesta fall omöjligt det är att, emot en persons bestämda frivilliga förklaring att han är utgifvare af en skrift, ådagalögga, att han icke är det. Men i vissa fall skulle ett dylikt quiproquo dock kunna temligen lätt konstateras, om t. ex. det vore notoriskt, att den anmälde utgifvaren icke kunde läsa l: och skrifva, om den s. k. utgifvaren af en tidning sutte på fästning eller för jemnan vore j: bosatt långt borta ifrån utgifningsorten o. s. Vv. I alla händelser skulle ansvaringsmissbruket icke längre vara legaliseradt; det vore stämpladt såsom ett bedrägeri och det sulle derföre vara vida lättare för den hederliga pressen och den allmänna meningen att göra dess användande omöjligt. Men på samma gång skulle det vara oundgängligen nödvändigt att i tryckfrihetslagen uttryckligen stadga, att ansvarig utgifvare må ega att i alla mål, som icke å lif ochl ära gå, svara genom ombud. Ett af de mest plausibla skäl som anförts för begagnande af ansvaringar, är nemligen det, att hvem som helst kan utan ringaste verklig anledning trakassera en ansvarig utgifvare med anställande af åtal, och att då en tid-l ningsutgifvare måste personligen inställa sig och för hvarje särskildt mål måste tillbringa flera förmiddagar i rättens förmak och sessionsrum, hans tid derigenom kan bli så uppfagen att han icke kan sköta sitt utgifvarekall. Hvad angår juryns sammansättning, så utgöra bestämmelserna derom onekligen en af de svagaste punkterna i vår nuvarande tryckfrihetslagstiftning. Bestämmelsen att hvardera parten tillsätter en tredjedel af juryns ledamöter, har medfört det resultat, att i ganska många fall käranden och svaranden ha hvar sina tre advokater inom juryn, hvilka föranleda en helt och hållet ny, ofta mycket vidlyftig undersökning och förhandling om saken, under hvilken ny bevisning, nya påståenden och insinuationer framkomma, öfver hvilka parterna icke bli i tillfälle att förklara sig. De af domstolen valda ledamöterna fälla utslaget och kan domaren sålunda genom att välja ledamöter, hvilkas opinioner han känner, afgöra saken, utan allansvarighet och motivering och utan att, såsom i andra fall, ändring i fråga derom, huruvida den åtalade är brottslig eller ej, kan vinnas i högre rätt. I det förslag af en konstitutionsutskottsledamot, hvilket vi här ofvan omtalat, föreslås, i afseende på jury itryckfrihetsmål, att den skall utses årligen inom hvarje län af landstinget till ett antal, icke understigande 24, bland dem af länens innebyggare, som till deltagande i val till ledamöter i Riksdagens andra kammare äro berättigade. I städer, som icke höra till landsting (för närvarande Stockholm och Göteborg) utse de till val af ledamöter i Andra kammaren berättigade invånarne sinsemellan en juryman för hvarje tusende af stadens folknummer. Af de sålunda utsedda skall domstolen, sedan ransakningen i målet blifvit slutad, inkalla 16 af de närmast boende, af hvilka den tilltalade må, utan att uppgifva något skäl, utesluta fyra. De återstående 12 skola ugöra den nämnd, som åligger att med ja eller nej besvara de af tryckfrihetslagen föreskrifna genom domstolen framställda frågor. Hr Hedlund åter har i sin motion föreslagit, att för tryckfrihetsmåls afdömande jurymän inom hvarje stad skola väljas från 25 till 100 samt utses för trenne år efter samma grunder som val af riksdagsmän till Andra kammaren. Af denna jurymannakår utlottas nio för hvarje mål. Af dessa båda förslag anse vi hr Hedlunds i hufvudsaken vara det mera antagliga; någonting oeftergifligt blir dock alltid, att antalet af de jurymän som utlottas, tases så stort, att den åtalade utan uppgifna skäl får utesluta en tredjedel eller fjerdedel). Ett förslag, som lägger rätten att utse jurymän i de uteslutande efter förmögenhet utsedda landstingens händer, har icke den ringaste utsigt att få en allmän mening för sig och blifva antaget. En produkt af landstingens valmannaverksamhet ega vi i Första kammaren. Vare det långt ifrån oss att vilja nedsätta denna Kammares karakter; vi anse att den i många fall på ett ganska förtjenstfullt sätt representerar de konservativa intressena och att den i sådant fall kan fullt mäta sig med de afdelningar af representationen i andra länder, ) Det faller af sig sjelf, att den gudlösa, till och med mot den rena evangeliska läran stridande jurymanna-eden bör förändras. IE