Aftonbladet – 23 april 1869, sida 2

gick åter ned i trädgården och ämnade ställa sina steg till den gamla paviljongen. Jag måste hafva visshet i denna sakp, sade han för sig sjelf. Han skulle hafva ansett berättelserna på Dödens caf för löst prat och dumma sagor, om han icke sjelf sett den besynnerliga synen föregående natt. : Att det var herr Carmouche, som sysslat vid den förfallna gamla byggningen, betviflade Anatole numera icke ett enda ögonblick, och att denna uppenbarelse hade något sammanhang med de historier, han nyligen hört, befarade han också. Skulle den lärde mannen hafva förbindelse med brottslingar? Var lärdomen kanske blott ett sken, en förevändning för att dölja brotsliga handlingar? Och deone man, som ströfvade omkring under nattens tystnad och bedref mörkrets gerningar, var hans älskade Heloises far! Huru rädda den unga, oskyldiga flickan från detta hus? Snart skulle polisen troligtvis komma för att göra undersökning hos Carmouche, sannolikt arrestera honom, kanske draga hela familjen inför rätta! Arma Heloise! utropade Ånatole och befann sig i samma ögonblick inför den unga flickan, hvilken, hittills obemärkt af honom, var sysselsatt med sina blommor i den lilla afdelning af trädgården, som hon tagit för sin räkning och der hon uppehöll sig på de stunder, under hvilka hon icke satt wvid sitt staffli i sin egen lilla k.mmare eller uppflugen på den höga stegen i Louvregalleriet. Heloise hade hört Anatoles utrop. Hon betraktade honom med förvånade och fråvande blickar. aHvarför beklagar ni mig, Anatole? tillsporde hon den unge mannen. Anatole var oförberedd på den frågan. Han ville icke ännu störa hennes oskuldsfulla lugn. Hennes kärlek till fadern syntes honom icke vara af den innerliga beskaffen