Aftonbladet – 20 april 1869, sida 3

Huru hade den besynnerliga figur, som hölli len gamla nyckeln, funnit vägen dit? Hvad unde det vara för en figur, klockan tre på norgonen i herr Carmouches trädgård? Var let en tjuf, en illgerningsman? Dessa frågor gjorde Anatole sig i största nast, sedan han först egnat sin uppmärkhet åt sakens pittoreska sida. Den unge målaren beslöt att tillsvidare akttaga en afvaktande position för att se vad den fantastiske mannen derefter ämnade öretaga. Den sistnämnde sysslade lika envist ved den gamla nyckeln, hvilken tycktes vara uf en mycket envis natur. Ändtligen gick len ur låset. Mannen lutade sig ned för att aga upp lyktan. I nästa ögonblick var allt Wer insvept i mörker. Antingen hade den visstänkta figaren blåst ut ljuset i lyktan ler ock var det en blindlykta, som vridits um för att dölja skenet. Men hvart hade der besynnerliga figuren sjelf tagit vägen? Han var spårlöst försvunven. Anatole lyssnade med spänd uppmärksamhet, men förnam ej annat ljud, än det nan nyss förut hört af vindens prasslande i le höga kastanieträden och i akasiernas kronor. Han trefvade sig fram till paviljongen. Ej heller der förmärktes numera det ringaste ouller eller spår af hvad Anatole nyss förut skådat. Hade mannen i den fotsida rocken försvunnit genom dörren eller dragit den till fter sig, eller hade han med fullkomligt ljudösa steg lyckats smyga sig från paviljongen? Anatole skakade på dörren, Den var fast, som utgjorde den ett enda stycke med den samla muren. Han trefvade etter låset och ann det. I det låset, skarpt, kantigt och med ett lager af rost, som Anatole tydligen kunde märka, när han kände derpå, tycktes cke någon nyckel ha suttit på länga tider, Skulle Anatole ha settisyne? Vorolykt