Aftonbladet – 20 april 1869, sida 3

samla träden och buskarne i herr Carmouches örvildade trädgård, och det var visserligen cke fullt poetiskt, men ganska naturligt, wvaremot ljusskenet och den figur, som derat velystes, föreföllo honom mindre naturliga. Vid den gamla paviljongen syntes en getalt sysselsatt att vrida en nyckel ur låset ill en dörr, som Anatole aldrig förr sett öpplad. Det var en fantastisk skepnad, insvept en fotsid rock af ovanligt snitt och färg. Tan hade ställt en liten lykta bredvid sig, ich skenet derifrån föll på den gamla dörren, ler skuggan af paviljongens utskjutande listrerk skarpt aftecknade sig bredvid en annan kugga, som sannolikt var en något förstorad ch derigenom karrikerad afbildning af den antastiska gestaltens näsa. De begge skugsorna föreföllo Anatole mycket pittoreska och van funderade kanske lika mycket på huru van skulle kunna återgifva dem på duken, om han undrade hvad hela denna syn skulle vetyda. Figuren i den fotsida rocken var icke omelelbart belyst af det skarpa skenet från lykan, utan rörde sigien halfdager, som gjorde conturerna osäkra och sväfvande och hela gestalten derigenom mera fantastisk. Det är pittoreskt, det der, sade Anatole sig sjelf. Hm, den lutande figuren, den da rocken,.. bra linier, bra färgton, och Jet skarpa ljusskenet sedan på den gamla skulpterade dörren. Målaren tog ut sin rätt i främsta rummet os Anatole. Först derefter förvånade han ig riktigt på allvar öfver den oväntade syen, Hvad kunde den gamla paviljongen innehålla? Hade den skulpterade dörren varit nyss förut öppnad eller ämnade man nu öppna en? Huru hade den stora, utsirade nyckeln d kommit i det gamla, lika utsirade låset?