Aftonbladet – 20 april 1869, sida 3

skenet, mannen i den fotsida rocken, den gamla utsirade nyckeln, de fantastiska skuggorna på dörren ej annat än en fortsättning eller förvandling af hans egna fantasier, då han svärmade omkring i mörkret och tänkte på sina laftslott, sin villa, sin förtjusande hustru, sin lysande medal!j och Pierrot på Dödens cafe? Är jag galen? utropade Anatole för sig sjelf. Eller har jag druckit för mycket ? tilllade han en stund derefter, förande handen ofrivilligt till pannan. Han hade druckit en kopp te och smakat å en briocte. Det plägar aldrig rusa. Mycet mindre farligt måste det vara än att dricka några chopes öl, som Anatole. ofta gjorde på Dödens cafe. Nej, han var vid sina sinnens fulla bruk. Han kunde icke hafva misstagit sig. på den syn, som uppenbarat sig för honom vid den gamla paviljongen. Saken måste omtalas för herr Carmouche, tänkte Anatole, och bör anmälas för traktens poliskommissarie. I den afsigten hade han varit benägen att genast uppväcka sin värd och söka att oförtöfvadt komma sanningen på spåren, men det var ännu icke morgon. Han kunde icke oroa herr Carmouche denna tid på dygnet, och så olämpligt ett sådant uppskof än föreföll honom, måste han ännu i några timmar gifva sig tålamod. Under dessa tankar hade han kommit ini en annan alle, än der han nyss förut varit vittne till scenen vid paviljongen. Luften började ljusna något i öster. Anatole stannade och betraktade mellan grenarne på ett par stora akasieträd den vackra morgonhimmelen. Det var en skiftning af så fin ton, att han förtviflade om att någonsin kunna återfinna den på sin pallet, icke en bestämd je sådan konstnären kan återgifya den, då an eger känsla för naturens skönhet och be