Aftonbladet – 19 april 1869, sida 3

BITAR yt RIRRTGENER Ta Ve ET RR skildt ville tal. gifva utskottet rätt i det yttrandet, att den genom npormalkontraktet åsyftade enhet icke vore nödvändig. Det. k. förslaget hade sträckt begäret efter enhet längre än behöfligt varit och för de särskilda orterna önskvärdt. Instämde i hr Mannerskantz åsigt, att regleringen borde ske dandskapseller rotevis, emedan man derigenom kunde erhålla visshet, att lindring verkligen i hvarje fall ernåddes. — Rekryteringens öfvertagande af staten skulle ur militärisk synpunkt vara fördelaktig och medföra vinst för rotehållarne, då staten öfvertoge betalandet af legan. Den verkställes redan nu faktiskt genom befälets medverkan. Utskottet medger visserligen, att genom normalkontraktet ett maximum blefve bestämdt, öfver: hvilka utgifterna ieke skulle stiga, enär staten skulle betala det erforderliga öfverskottet, äfvensom att lindring på somliga ställen skulle uppstå, men att deremot roteringsbesväret på andra ställen gkuile bli ökadt. Denna invändning vore lätt att bemöta med det, som hr krigsministern redan påpekat, eller att de som icke vilja gå in på de nya bestämmelserna få qvarblifva vid de gamla kontrakten. Således kan man med sina anmärkningar rätteligen icke komma längre än dertill, att förslaget icke alltid skulle medföra lindring; hvaremot man icke har rätt att säga att det skulle förorsaka en stegring, emedan man helt enkelt kan förebygga detta genom att undandraga sig de nya bestämmelserna. Man hade i afseende på aflöningssättet ogillat, att aflöningen endast skulle utgå med de föreslagna 45 kubikfot spanmål. Äfven denna anmärkning kunde bemötas dermed, att om rotehållaren så önskar står det honom fritt att, efter öfverenskommelse med soldaten, besörja aflöningen på annat sätt. Tal. ville ej härmed hafva sagt. att de föreslagna Vadringarna varit så betydliga, att man allestädes kunde våra dermed belåten. Men detta utgjorde dock icke fullgiltigt motiv till den slutsatsen, att man icke alls skulle försöka att på annat sätt erhålla antagliga lindringar. Redan vid 1867 års Riksdag förenade sig tal. i deras mening, som förordade lindringar och han stode ännu fast vid samma åsigt, ehuru han visserligen ganska väl förutsåg omöjligheten att erhålla ett förslag, som skulle ställa allas önskningar tillfreds. Det är en i den menskliga naturen grundad önskan hos hvar och en att söka bereda sig så fördelaktiga vilkor som möjligt, och det är derför ing att förundra sigöfver, att man alltid klagomål öfver den höga beskattningen ; men vore väl ändock icke något skäl att upphäfva all beskattning, Hvad beträffade den af reservanterna förordade aflösningen så funnes icke stor förhoppning att kunna genomdrifva en sådan; ty då särskilda utskottet 1867 föreslog en dylik svarade man, att det vore att bota ett ondt med ett ännu värre. Tal. vände. sig mot en föregående talares yttrande om den enskildes rätt i förhållande till det allmännas, då samma tal. tydligen hade syftat på honom: Han hade icke sagt, att den enskildes rätt borde vika för det allmännas, ehuru han dock verkligen hyste den åsigten, att det ibland kunde bli nödvändigt. Han ville ställa sig på hans ståndunkt och antaga hans åsigtatt den-ej kankränas genom annat än en revolutionär åtgärd. Men det funnes äfven. en annan rätt, som endast genom en revolutionär åtgärd kan kränkas, och det vore statsmakternas rätt att utvidga värnepligten; ty 73 och 80 Regeringsformen gifva positivt statsmakterna rätt att ordna försvarsväsendet, på sätt den bäst synes. Talaren framställde slutligen förslag till beslut, gående ut derpå, att då värnepligtslagen ej blifvit af Riksdagen bifollen, Riksdagen ej heller funnit skäl att till den föredragna punkten för närvarande lemna bifall, Hr Rosenberg avsåg, att då 1867 års Riksdag begäras antingen aflösning eller lindring, hade reeringen hot full rätt att föreslå det senare. Just i den förevarande punkten vore lindringarne föreslagna, men talaren kunde icke erkänna att det i sjelfva verket vore lindring, åtminstone icke i hans hemort, ty när de derstädes nu hafva att erlägga 100 rår, skulle lönen bli mycket större, enligt förslaget. Dessutom ginge det ej an att stadga alldeles samma qvantitet spanmål för det sädesrika Skåne och t.ex. det sädesfattiga Dalarne.; Visserligen medgaf förslaget frivillig öfverenskömtaalte mellan soldaten och rotehållaren, men om befilet skulle. tillsätta soldater. komme dessa helt naturligt att fordra så mycket de lagligen kunde få. Talaren motsatte sig. inflickandet af orden för närvarande och ansåg att om ej andra lindringar kande beredas än de nu föreslagna, skulle intet förslag bifallas. ; Hrr Jolm Ericson, Engman och Heggström. uttalade sig för reservanternas förslag, den sist-. näninde hufvudsakligen af det skäl, att soldatens vilkor genom förslaget skulle i betydlig mån för-: sämras. . Statsrådet Abelin vände sig mot några under diskussionen gjorda invändningar. Det hade blifvit sagdt, att bostads uppförande och underbållande skulle, isynnerhet på vissa orter, vara en stor tunga. Deremot erinrade talaren, att den ej utgjorde något ovilkorligt åliggande, emedan deti rödlje punkten blifvit lemnadt rotehållarne fritt att utbyta denna skyldighet mot andra prestationer, — Förslaget om rekryteringens öfvertagande af staten hade tillkommit för att bereda rotehållarne lindring. bestående deri att de eluppe ntbetala städjan. — Det-hade blifvit anmärkt, att afkastningen af vissa torp vore högst obetydlig; men dervid borde deck ihågkommas, att i dessa fall rotehållarne måste underhålla soldaten på annat sätt. Alla ojemnheteridetta hänseende skulle emellertid genom normalkontraktet försvinna. Vidare yttrade Fin för reservanternas förslag hrr Sven Nilsson, Hedengren, Joh. Er. Johansson och Lars Persson samt för frih. Gripenstedts förslag hr Kinmansson. Efter slutad votering anställdes omröstning mellan nyssnämnda båda förslag, hvarigenom 114 röster tillföllö reservanternas och 52 frih. Gripenstedts förslag. Kammaren öfvergick derefter till 2öte punkten ang. uppsättande af vakanta nummer; och hade utskottet i detta afseende funnit sig icke kunna sr närvarande tillstyrka bifall till K. Mats förJag i denna del; hvaremot reservanterna helt enkelt tillstyrkt, att förslaget i denna del icke måtte bifallas. Efter en kort diskussion, under hvilken statsrådet Abelin, hrr Magnell, v. Troil, Bergström och A v. Prosehwitz förordade u skottets, men hrr John Ericson, frih. Liljencräntz, Hedlundoch Sven Nilsson reservanternas förslag, segrade det senare i voteringen med 97 röster mor 55. I 26 punkten hade utskottet tillstyrkt bifa till K. Mets förslag derom, att den för sj ret obehöfliga del af båtsmanshället mö landtförsvaret öfverflyttas, samt att-för detta ändamål 1667 rotar i mån af inträ måtte ställas på vakans. Reservante emot föreslagit, att rotarne v ställas på vakans, men att. nsafgifterna måtte ingå till statsverket. Åfven om denna punkt uppstod en stunds diskussion. vd Mannerskantz, Petter Andersson. och Bergström yrkade återremiss, i syfte att: ifven Blekinges båtsmansrotar måtte ställas på vakans. Ber A v. Proselhwitz yrkade bifall t tets och hrr Engman, John Ericson, son och Anders Gudmundsson till reservanternas förslag. Frih. Ahlströmer yrka 1 till till reservanternas förslag måtte gi att det kom att heta, att ifrågavarande båtsman nummer tillsvidare och intilidess annorlunda bealutes ställas på vakans etc. Voteringen utföll så, att 98 röster voro afgifna för reservanternas mehing och 54 för återremiss. Kongl. Maj:t hade föreslagit, att de i Säfvedals härad af Göteborgs och Bohus län indelta 44 sgoldatrotar, hvilka sedan äldre tider tillbaka; varit anslagna till stadsvakt i Göteborg, måtte I 4511 kronan indradas. för att till armåöns fi