Aftonbladet – 19 april 1869, sida 3

Öfver denna fråga uppstod en stunds diskussion. . Hr Nils Larsson ansåg ifrågavarande privileginum för staden Göteborg icke höra till de i grundlagen omtalta städernas privilegier, och att et, såsom endast genom ett kong memorial? uppkommet, icke vore mera orubbligt än att det liksom en vanlig förordning kunde af regeringen upphäfvas, utan någon underhanåling med Göteborg. Möjligen skulle man kunmat medgifva staden någon ersättning ifall ömmande omständigheter förefunnits, men som detta icke -Yore händelsen hade staten endast att se till sin rätt. Dessutom, ifall Riksdagen nu beslöte indragning af de ifrågavarande rotarne mot ersättning i Göteborg, så komme staden helt och hållet att bestämma vilkoren och man kunde vara säker att anspråken icke blefve små. Tal. yrkade bifall till K. M:ts proposition. Hr Staaff önskade erhålla upplysning om, hvad som skulle förstås dermed, att de ifrågavarande soldaterna skulle af staden Göteborg lönas och underhållas. 4 Hr Vougt ansåg att då andra städer sjelfva måste bekosta sin polisbevakning, kunde väl Göteborg göra detsamma, isynnerhet som billighetssköl ej talade för motsatsen, då ståden vore synnerligt lågt roterad. Hr Hedlund motsatte sig den k. propositionen, emedan tal. ansåg att densamma skulle ingripa i den privata rätten. Afgaf förslag till ett tillägg till utskottets förslag, hvarigenom sista punkten skulle komma att heta: dock under elen I att uppgörelse derom på antagliga vilkor kan me staden träffas. Hr Björck ansåg den ifrågavarande rätten i verkligheten vara staden tillförsäkrad såsom ett privilegium. Frågan gällde således, huruvida detta privilegium kunde utan ersättning borttagas. Tal. trodde, att det vore förenligt med statens egna intressen att de bestående förhållandena icke rubbas. Krigsministern hade visserligen såsom skäl för sitt förslag anfört, att denna rättighet medgafs till följd af stadens dåvarande knappa tillgångar, men att detta skäl ej numera förefunnes och att förmånen derför kunde fråntagas staden. Men om detta skäl skulle anses i allmänhet ega giltighet, så borde också alla andra privilegier upphäfvas, ty numera förefunnes ej de förhållanden, som föranledde deras medgifvande. Det första privilegium, som på sådan grund borde indragas vore frälsesäteriernas rättigheter, ty det motiv som föranledde dem kunde väl icke numera mo förefinnas. . Ett annat anfördt skäl vore, att en stor garnison funnes i Göteborg. Om denna garnison verkligen tillätes att bestrida den ifrågavarande vakt göringen, så trodde tal. med visshet, att staden icke skulle hålla på denna institution; hvilken till dess emellertid vore nödvändig, då jernvågen oundgängligen behöfde vakt. — Såsom talaren redan vid ett föregående tillfälle sagt, skulle han icke komma att rösta för någon sorts reduktion, utan ville bifalla utskottets förslag. Hr Sven Nilsson ansåg rätten klar och ostridig på Göteborgs stads sida, och om frå. an blefve hänskjuten till domstol, skulle säkerligen somma utslag fällas. Tal. hade hört att Första kammaren, emellertid fattat ett motsatt beslut. Visserligen hade han trott att denna Kammare skulle fatta mogna beslut, men det nu fattade beslutet vore omoget och vittvade icke om synnerligt utvecklade begrepp om det rätta. Röstade för utskottets förslag. Statsrådet Abelin förklaråde på förhand, att om Kammaren ville bevilja staden ifrågasatt ersättning, så kunde han icke ha någonting deremot. Tal. uppläste derefter originaldokumentet, hvaraf syntes tydligen framgå statens rätt att indraga den ifrågavarande vakten. Hr C. A. Larsson betraktade denna fråga såsom en fortsättning af reduktionen; men talaren ville icke att Carl XV skulle fortsätta Carl XI:s i detta hänseende påbegynta verk. Detta vore för öfrigt alldeles detsamma som då man sträcker ut handen för att taga augmentsräntorna från rusthållarne. Tal. trodde att man gjorde bäst i att respektera rättigheter, som vore på lagligt ätt förvärfvade. Yrkade afslag både å utskottets förslag och K. M:ts proposition. Hr Nils Larsson sade sig genast hafva förstått, att den näst föregående tal. skulle vara rädd för sina afsutna kavalleriregementen, Nu funnes dock en ganska stor olikhet mellan dessa båda fall. Rusthållarne vid dessa regementen hade sina rättigheter sig tillförsäkrade genom kontrakter, men med Göteborg funnes intet kontrakt, utan b lott ett medgifvande från K. Mets sida, utan förpligtelse å den andra. Hr Keij tänkte, när han läste utskottets hemställan: Gäteborg har ändå ailtid tur med sig. Man borde icke sätta frågan om rustoch rotebållarne i samband med denna utan låta hvar sak tala för sig utan några allierade. Yrkade bifall till K, M:ts förslag. Hr Rundbäck ansåg trredje mans rätt här vara i fråga, nemligen rotehållarnes vid de ifrågavarande rotarne. Om K. M:ts proposition antöges. skulle de bli tvungna att uppsätta soldater, hvilket skulle medföra stora kostnader. Men då enligt krigsministerns yttrande det icke vore fullt art, huruvida dessa soldater hörde till armån eller ej, yrkade tal. återremiss. Deretter företogos tvenne omröstningar. Först blef K. M:ts proposition antagen till kontraproposition med 97 röster mot 49, hvilka till kontraproposition önskade helt enkelt afslag. I hufvudvoteringen segrade K. M:ts förslag med 90 röster mot 49, hvilka voro afgifna för utskottets, hems Emot detta beslut reserverade sig hrr Sven Hansson, Sven Nilsson, Hedlund, Treffenberg, Westblad. C. A. Larsson och Jöns Pehrsson. Som tiden var långt frarskriden, afbröts härmed förmiddagens förvdragning. : MEANS Dm nödvändigheten af en ny siminrätt: ning i Ltarkhalm fär don manlisa hör