Aftonbladet – 14 april 1869, sida 2

slag, dels för att belysa den juridiska sidan af frågan om värnepligtens utsträckning med: nsyn till rustoch rotehållarnes ställning till densamma, i hvilket hänseende han ansåg regeringsformens 73:die och 80:de 4 lemna afgörande svar. Hr Sven Nilsson framhöll tycket lifligt rättvisan och nödvändigheten att upphäfva indelningsverket innan värnepligten utsträcktes på sätt som blifvit föreslaget. I Norge och Danmark, sade han, hade man äfven haft ett indelningsverk, men. der hade mån nu allmän värnepligt utan att någon menniska der talar om aflösning. Den roterade allmogen kunde omöjligen fatta rättvisan deri, att på samma gång som han bölle soldat, han sjelf och hans barn likväl äfven skulle gå ut. Tal förklarade sig anse sionesstämningen i detta afseende vara sådan, att om denna beväringslag blifvit antagen, hade det ej aflupit lugnt; Han yrkade att Kammaren mätte, på sätt reservanterna föreslagit, förklara sig ej under närvarande förhållanden vilja antaga värnepligtsl.gen. Hr Adlersparre förordade deremot utskottets förslag att lagen ej för närvarande antoges, samt sökte för öfrigt urskulda det mindre tillfredsställande utlåtande utskottet afgifvit med tidens koapphet 0. s. v. Frih. Liljencrantz fann statsmakternas rätt, att pålägga rustoch rotehållare huru utsträckt värnepligt som helst ej tunna juridiskt deduceras, så framt ordet utskrifning i knektekontrakterna skulle behålla någon förnuftig mening; men å andra sidan kunde ej statsmakterna frånsäga sig rättigheten att vidtaga de åtgärder som för; landets försvar vore nödvändiga. . En uppgörelse måste således ske på grand af billighetsskäl. Förnärvarande medgåfve dock talaren icke -behofvet af någon utsträckt värnepligt, utan slöte sig i det afseendetnärmast till grefve Hamiltons reservation. Han begagnade för öfrigt tillfället att bestämdt förklara, att han för si delverkligen underkände krigsmininisterns förslag, emedan detsamma, utan att tillmötesgå behofvet af besparingar, blot! uppställt stora fordringar på folket. Har trodde för sin del, att hvarje försvarsplan, som fordrade större anslag än. son nu utgå för landtoch sjöförsvaren tillsam: mans, ej hade utsigt att vinna framgång Slutligen uttalade hr Jonas Andersson sin öfvertygelse att de för försvaret erforderlig: bördor skulle villigt bäras om de blefva lik: fördelade, hvilket dock icke blefve händelsen om man med indelningsverkets bibebålland utsträckte värnepligten.