Aftonbladet – 14 april 1869, sida 2

Mörkret hade redan inbrutit, och hr Carmouche kunde, oaktadt sina strängt forskande, misstänksamma och uppretade blickar, ingenting upptäcka. Kärlekens altare .... det. hörde jag tydligt, mumlade han för sig sjelf. Skulle någon hafva kommit mig på spåren? Han glömde för tillfället den undkomne herr Jaubert och släppte till och med den andre af sina offer; hvilken icke törsammade att begagna sin frihet och skyndade åter till det öfriga sällskapet i salongen. Carmouche har blifvit galen, hviskade den inträdande till herr Jaubert, som åter vågat sig fram och i salongen af Höloises vackra hand mottog en kopp te. N Underrättelsen tycktes icke särdeles mycket öfverraska herr Jaubert. Heloise såg deremot något uppskrämd ut, ehuru det ej var att förmoda. det hon hört yttrandet om faderns förmodade galenskap. Då hon räckte en kopp äfven åt Anatole darrade hennes hand, hennes ansigte lyste med den bjertaste karmin och hon vågade endast förstulet betrakta den unge målaren, hvilken med det lycksaligaste uttryck i sina blickar beundrade det sköna anletet och den behagfulla frestalten. Efter teets serverande gjorde min: musik, och Höloise hade vid pianot tillfälle att visa ännu en vacker talang. Att det var Anatole, som vände om notbladen, faller af sig sjelft. Han var den aftonen den lyckligaste målare på hela Montmartre, och det kunde aldrig falla honom in, att han vanhelgat konsten genom kryddkrämarens porträtt. Hade han icke sålt porträttet, skulle han ej kunnat göra någon afbetalning på skulden till herr Carmouche, och hade den afbetalningen icke förekommit, skulle han ej heller hafva blifvit inbjuden till soirten samt följaktligen ej fått glätljen att stå bakom Höloises stöl, vända