Aftonbladet – 9 april 1869, sida 3

-j Ssammantrada OF avr argunna Comen, AvVUKCHA I 1 I dan är pr telegraf bekant. al Ransakningen afslöts kl. 1,11 på qvällen. RIKSDAGEN. Frih. Gripenstedts yttrande i Andra kar maren den 16 Mars angående tvång kursen å bankens sedlar. Det händer ofta, då en talare uppträder, att ha såsom en captatio benivolentize, eller som en ut väg att fånga åhörarnes välvilja, utlofvar att var så kort som möjligt. Äfven jag skulle gerna vilj göra detsamma vid detta tillfälle, men vågar de likväl icke, då denna fråga, efter mitt omdöme, ä så vigtig och af en sådan omfattning, att det for dras någon tid att skärskåda den från alla d synpunkter, hvarifrån den, i min tanke, rättelige bör betraktas. Emellertid vill jag, för ätt lugn åtskilliga talare, och deribland den som först had ordet i frågan, förklara, att jag icke så mycke ifrån principiel synpunkt skall betrakta ämnet och således icke egentligen ur abstrakta grund satser skall söka stöd och bevis för lämplighetei af den förändrings som här är Föra oe utan at jag vill bjuda till att uppfatta saken förnämligas från den praktiska sidan. ;I Det har ofta yttrats — och den siste värde ta -laren har upprepat detta yttrande — att man ickt visste något egentligt skäl, hvarföre den före I slagna förändringen skulle vidtagas. Man veticke säger man; några olägenheter af de närvarande förhållandena; man inser icke, hvad firgn man hal latt förvänta af det nya som skulle tillkomma, och I man uppgifver dessutom en mängd svårigheter som skulle inträffa vid öfvergången från det gamls d till det nya. Det är dessa olika sidor, som jag I skall försöka att, så godt jag kan, något närmare I beröra. Det finnes, säger man, inga olägenheter som ha sin grund i de närvarande förhållandena; det förslag, som är å bane, måste hvila på ett ingalunda berättigadt misstroende till bankens förmåga att inlösa sina sedlar med mynt. Nej, mina herrar! förslaget behöfver alldeles icke hvila på någotsådant misstroende: denna förändring är nödvändig, antingen man hyser misstroende till banken eller icke. Hyser man icke misstroende — hvilket ej heller jag gör under vanliga förhållanden — gå måtte detta stadgande vara åtminstone öfverflödigt. Om banken vid alla tillfällen kommer att inlösa sina sedlar med klingande mynt; hvartill behöfves då detta stadgande, som just, i den händelse sådant ice skedde, skulle utöfva sitt egentliga inflytande? Deremot om man -hyser misstroende till banken; om man antager såsom en möjlighet att banken kan komma i en sådan ställning, att den icke vidare skulle kunna infria sina förbindelser på sätt den utlofvat, i hvilket fall de omstörtningar i eganderättsförhållandena måste inträffa, hvilka jag icke behöfver här upprepa, då blefve ju, såsom ofta blifvit sagdt, följden af detta stadgandes bibehållande, att man derigenom legaliserade ett svek i den allrastörsta skala — och dertill vill åtminstone jag för min del ej att vår förnämsta grundlag skall låna sitt biträde. En annan en ge som detta -grändlagsbud medför och hvilken jemväl finnes såsom ett skäl för dess borttagande af konstitutionsutskottet anförd, ligger i en frestelse till myntförsämring, ja, sägom det rent ut, myntförfalskning, som på grund deraf skulle kunna ega rum. I nödens stund, om en sådan inträffar, då landet framförallt behöfver tillgång på mynt; innebär det då icke en frestelse att hafva ett grundlagsstadgande som säger: Du kan skapa dig mynt, skicka, till Tumba, gör så mycket sedlar du behagar, de skola såsom mynt i riket erkännas.; du har ju här en outtömlig penninggrufva.. Jag frågar ånyo: är icke detta en frestelse? Och om man låter sig deraf förledas, hvad gör man då? Jo, man sticker händerna djupt i folkets fickor och man sätter hänsynslöst och orättrådigt hela nationens välfärd på spel. En ytterligare olägenhet, som detta stadgande innebär och som oskiljaktigt sammanhänger med dem jag redan vidrört, är det misstroende, som deraf måste uppstå till våra penningförhållanden och våra förhållanden i allmänhet. Jag vet bestämdt att detta också varit följden, och jag kan uppgifva exempel på, att utländningar under kritiska tidpunkter gjort sig underrättade om, huruvida man icke i det lugna, för politiska stormar fridlysta Sverge skulle kunna med trygghet placera sina kapitaler; men att de dragit sig tillbaka, då de blifvit upplysta om tillvaron af förevarande grundlagsbud. Särskildt erinrar jag mig, hurusom, efter franska revolutionen 1 och deraf härflytande osäkerhet i affärsförhållanden i nästan alla Europas länder, en fransman i sådan afsigt tog kännedom om våra förhållanden. Våra lagar, synnerligast rörande inteckningsväsendet och dylikt, fann han visserligen ej fullt tillfredställande — dock icke värre än att de kunde medgifva en dylik placering; men då man underrättade honom att landets mynt hufvudsakligast bestod i papper och att detta gick med tvångskurs, eller skulle under alla förhållanden anses såsom lagligt betalningsmedel, då svarade han: Kan aldrig komma i fråga, att jag sätter ut en franc i ett land, der en sådan Jag är gällande. — Ännu mer skulle, såsom äfven andra talare redan påpekat, detta misstroende stegras, om nu, sedan frågan om tvångskursen en gång kommit under den lagstiftande församlingens pröfning, man ville undandraga sig att borttaga detta stadgande, emedan sådant måste anses vittna om, antingen bristande förmåga eller ock bristande god vilja att fullgöra sina förbindelser. Ännu en olägenhet af denna tvångskurs är att så länge den finnes, aldrig vexlar i svenskt mynt lära blifva antagna i utlandet: Attförhållandet är sådant, se vi tyvärr dagligen, och jag har många gånger med harm och sårad nationalkänsla tänkt på att vårt mynt icke, såvidt jag vet, noteras på någon enda börs i hela Europa; hvartill orsaken naturligtvis bör sökas deruti, att detta mynt icke under alla förbållanden är ett verkligt mynt, utan kan blifva blott a ar En annan följd — också en olägenhet — deraf att myntet icke består i klingande mynt är, att, så länge detta förhållande existerar och man sålunda icke kan vara fullkomligt säker om värdemätarens oföränderlighet, ett inhemskt fondsystem icke heller kan komma att slå några rätt djupa, kraftiga rötter; ty hvarje fondsystem hvilar ytterst på den absoluta tryggheten att i tidernas längd alltid det värde, som är utfäst, skall förblifva orubbadt, och att således aldrig det mynt, hvarmed detta betalas, kan genom mellankommande hinder falla i vanvärde. Vidare pet det en väsentlig olägenhet deruti, att man på detta sätt skapar sig två olika slags liqvidationsmedel: ett yttre och ett inre. Det yttre är verkligt mynt; ty vi kunna icke, såsom Il allaveten, mina herrar, liqvidera våra utländska skulder med våra papperssedlar, äfven om vi, såsom den siste talaren uttryckte sig, hade magasiner fulla deraf, utan vi måste göra det med mynt, med metallisk valuta. Men för liqvidationerna inom landet hafva vi skapat oss