Aftonbladet – 9 april 1869, sida 3

an I som kunde lända till upplysning, erinrade hono idt om det stränga ansvar, som kunde drabba hono: n)derest han i en så vigtig sak framkomme mi någon osanning, och lofvade Lund, som då v tillfället sjelf syntes inse vigten deraf, att obrott ligt hålla sis till sanningen. Efter återkomst till Stockholm redogjorde jag för hvad jag i hemtat såväl för Grubb som för Hamnström; oc ansågo både Hamnström och jag, att de omstä digheter, som hittills i saken förekommit, ich voro af beskaffenhet att Grubb behöfde vara or lig för sin personliga frihet, utan att han gerr kunde resa hem, ja, att han till och med borc det för att derigenom gifva dementi åt det i har yb, hemort gängse ryktet att han icke skulle komn k. I tillbaka, fästande vi dock Grubbs uppmärksamhet derpå att, i händelse Eriksson blefve förmådd a afgifva någon för Grubb komprometterande b rättelse, det kunde vara möjligt att polisgodtycke skyndade att häkta honom, huru lösa grunder ä , derför förefunnos. Under de dagar, som Grub ännu qvarstannade i Stockholm, eller till den ; Februari, anmodade han mig att i afseende p kronofogden Levins förhållande och yttranden vi sista förhöret med Eriksson förskaffa honom ef de ) intyg af några af dem, som varit dervid tillstäde: tt Då jag för sådant ändamål begaf UL ut till Lilje .h holmen, mötte jag på vägen dit borgmästare le Mellbin, hvilken, då han jakande besvarade mi fråga om han vore ledig, a bad stiga upp i vag )0 ) nen och göra sällskap till Liljeholmen, utan at le Jag dock förr än efter framkomsten omnämnd mitt ärende. Vi besökte först maskiningeniöre: . I Lundberg, å hans 1 tr. upp i värdshusbyggnade belägna kontor, dervid jag af honom begärde et betyg om Erikssons uppförande och afskrift a 0 hans föregånde betyg, i hvilket hänseende h Lundberg gick mig beredvilligt till mötes, hvar jemte vi en stund samtalade om hvad som vit kronofogdens förhör med Eriksson förelupit, oci hvaraf jag vann bekräftelse å en del förut mig d ) meddelade uppgifter; men hr Lundberg tillad j derjemte att stationsinspektoren Hellström oci verkmästaren Bisch mera oafbrutet och uppmärk samt följt förhöret och derför kunde lemna full ständigare upplysningar, hvarefter jag begaf mig h till källarlokalen i enskildt rum dana borgmästa 0 )ren Mellbin, hvilken jag anmodade qvarstanna föl att vitsorda det jag ej sökte utöfva någon obehörig inverkan och att. jag ej heller färglade den ve ) berättelse jag ämnade uppsätta. Genom bud: skickning anmodade jag hrr Hellström och Bisch att besöka mig å värdshuset, der jag underrättade dem om mitt ärende. De förklarade sig villige att meddela alla upplysningar, och uppsatte jag i r I enlighet med deras berättelse det intyg, som, efter hvad jag inhemtat, är till rätten ingifvet af 1 I Grubb: Sedan det var uppsatt upplästes det flere gånger och vidhölls. Derefter qvarlemnades konY ceptet vid Liljeholmen för att renskrifvas, och ? I blef öfverenskommet, att hrr Bisch och Hellström skulle möta mig i staden med det renskrifna intyget, hvilket borgmästaren Mellbin lofvade att rl göra, äfven om Hellström och Bisch icke per sonligen besökte honom, blott han fick jemföra ! I renskriften med det godkända konceptet. I enligI het dermed skedde bevittvingen i staden först af bokhållaren Pettersson och derefter af Mellbin, efter det han anställt noggrann jemförelse mellan renskriften och det godkända konceptet. I Domh. När vittnet samtalade med Eriksson, I skedde det mellan fyra ögon? i Synnerberg. Ja, så var det. Domh. Och förhöret med Lund, skedde äfven det mellan fyra ögon? S vargbart e Ja. Domh. Hvarför ej hafva vittnen vid ett sådant tillfälle? Synnerberg. Derför att Lund ej skulle behöfva frukta något utan omtala allt. I jan af sitt skriftliga vittnesmål redogjorde S. för sitt samtal med Eriksson då fråga var om den Hagströmska räkningen, men Eriksson påstod Jnu att vid detta samtal Hagströms namn ej ens nämnts. S. svarade härpå, att E. är känd för att ena gången berätta en historia och andra gången Jåtertaga den; E. saknade vitsord. Åkl. svarade, att E. ej hade någon ringaste fördel af sin uppgift, det vore deremot 5. som dukat upp en Så storia. S. Åkl har ej rätt att göra några anmärkningar. — Domh. anmärkte i afseende på den Hagströmska räkningen, att då S. förra gången varit vid tinget hade han opåkalladt framlemnat en räkning å Eriksson. Synnerberg bestred detta och förklarade att han ej lemnat fram den annat än på uppmaning af ordföranden. 8. lät uttåga stämning emedan man insinueråt att S. sökt göra sig jäfvig att vittna i målet. Räkningen utskrefs af Hagström på det S. skulle kunna legitimera sig såsom innehafvare af fordran hos E. 8. uttalade sin förundran att domstolen tillät sig inqvisitoriska undersökningar rörande personers enskilda affärer. Domh. 8. har förut uppgifvit, att S. sett Grubb första gången i Strömboms bastad, men nu att det skett på Stallmästaregården, Synnerberg. Det kan just göra detsamma om Bror OMR skett på Stallmästargården eller hos trömbom. Efter någon stunds förhör rörande Strömboms, Hemnströms och Synnerbergs sammanträffande på källaren Riga samt efter det Eriksson förklarat, att han aldrig, såsom 8 påstått, fällt hotande ord mot Grubb och kallat honom för skojare och dylikt, hvilket S. påstod vara förhållandet, anmäldes att Lund funnes i tingssalen och han ombads framträda. Lund berättade, att han fått bud från inspektoren att gå framp, till Wärhulta, der han råkade S., som gaf sig i samtal med L. och utgaf sig för att vara utskickad af brandstodsbolaget;S. sade, att det ej var brandstodsbolaget utan kronofogden som var så påstridig, i saken och hade gått väl långt. S. sporde vidare om Grubb vore beskedlig eller elak mo: sitt folk, inte till berömp, svarade Lund, och anförde hur han öch ett par till velat köpa en halfspann råg af Grubb, men ej fått det emedan någon riksdaler fattades. Tillfrågad af 8. hvarför L. angaf sin egen måg svarade L. att han ansåg, att en så svart gerning borde komma i dagsljuset. Tinget 1866 hade L. bivistat, mer då ej haft reda på saken, så att han kunnat angifva den. Lund påstod bestämdt, att S. sagt att han var utsänd af brandstodsbolaget, hvartill S. genmälde att han sagt sig vara ombud för personer som intresserade sig för att få veta hur med saken rätteligen förhölle sig. Hvad anginge uppgiften att han skulle sagt sig vara utsänd af brandstodsbolaget. sade Synnerberg, kunde han så mycket mindre ha uppgifvit detta som han under förhöret frågat Lund hur stor andel iden af brandstodsbolaget utfästade belöning kronofogden Levin skulle få — en fråga som väl ej borde komma från ett brandstodsbolagets ombud. På vidare frågor förklarade S. att han icke hade sig något bekant om åtgärder för Erikssons förande ur landet. Snickaren Lindblom. Han var med vid branden och kom dit kl. 3, då var nästan alltsammans öfvertändt. Vittnet gick och anskaffade ämbar, men . Grubb sade att det inte lönte mödan utan bad vittnet gå hem och se efter husen. Gick ej tillbaka till elden sedan och såg således ej hur vid brandstället tillgick: Grubb ville upplysa, att en mängd eldgnistor: flögo mot ladugårdshusen, så att det var nödvändigt att dessa eftersåges. Skepparen Pettersson förklarade sig ej veta mer i saken, än att han en gång i början af Maj 1866 på Kjellins kontor, der Grubb befann sig, hört dem ackordera om priset på Wärbulta såg och efter resonerande hit och dit om hur sågen skulle bäst realiseras hade endera yttrat att bäst vore om den brändes eller brann, men hvilkendera som : sagt detta kunde vittnet ej säga. Vittnet hade suttit i det yttre rummet åf kontoret. Cirubb kunde erg påminna sig detta och bestred vittnesmålet i hvad det rörde talet om sågens brand. — Joh. Er. Jansson kom till brandstället kl. 2, Grubb E TT NNE ARD ARD