Aftonbladet – 9 april 1869, sida 3

aktade insändarens egna: nemligen önska att åstadkomma en opartisk samt, såvid av möjligt varit, allsidig och på sakförhållan30 ) dena grundad utredning af det vigtiga ämgr nat. P. ll ETSSNSEOSEREOS RARE Wärhulta-målet. ll (Redogörelse af Aftonbladets referent.) Y Vi fortsätta här vittnesförhöret. el Inspektoren Löfgren, anmodad att redogöra för 0 I hvad. han under branden tagit sig före, berättade e, Jatt han kommit till sågen 10—15 min. före Grubb, tt då voro läktstäplarne antända och öfversta bjelklagret i sågen rasadt. Grubb befallde L. att gå öfver hn norra sidan och hålla sig der för att l rädda hvad räddas kunde och han stod också qvar nider tills sågen var alldeles nedbrunnen. LIL. hade e gjort allt för att hindra elden från att kasta sig öfver till plankstaplarna och antända dem. 1. såg en gång under branden Grubb, han stod då och såg på dem som höllo på att bugga vPP en gata till hindrande af eldens spridande och L. hörde hur flera arbetare grumsade öfver att de fått snäsor af Grubb för sina bemödanden att släcka, men han hade talat vid andra också och de hade sagt alldeles motsatsen. Löfgren sade att han sett att bräder, för att lätta vattenhemtningen, varit utlagda från sågbyggnaden på 100 alnars längd ända ned till kanalen. Vittnet bade varit med och satt pris å de qvarvarande trävarorna i enlighet med listorna öfver försålda trävaror och dessa pris hade granskats af landskamreraren Oldberg. Vittnet hade aldrig hört Grubb utbjuda sågen åt Kumlin för 10—15,000 rår och kände heller icke om Erikssons kammarnyckel suttit i låset till maskinrummet i sågen. Löfgren hade ej utgifvit till Eriksson några penningar när denne lemnvada Wärhulta, men hade hört att E. vid afresan skulle innehaft bra med penningar. Löfgren kunde omöjligen utfinna någon anledning hvarför Grubb skulle gifva E. penningar, såvida de ej gifvits som diskretion, men vittaet hade då aldrig erhållit någon sådan. 1 I. Grubb medgaf, efter åtskilligt slingrande hit och ; I dit, att han verkligen gifvit en diskretion af 250 rår till E., som sagt att Grubb ju beredts en förI del genom branden. k 1. frågade L. om han ansåg det rimligt af G. att han belt simpelt skänkt E. så mycket penningar. Hvad tänkte vittnet härom? Löfgren. Det var liberalt af honom. a Åk. (utbristande). Det var mer än liberalt var hu? Ba SR 228 a RV RE Ke et. Det var för att det gick lyckligt med I sågen. Domh. (uppfarande). Det skall just vara en sådan person som ni, som vid ett sådant tillfälle skall vara fräck nog att säga, att det gick lyckligt med sågen. Ni borde blygas om pi bade nåblygsel qvar. Ni är oförsynt utan like. Hur ar ni ej burit er åt! Ni bär upp af brandstodsbolaget 60,000 rdr för den nedbrunna sågen och då bolaget ej så fort ni önskade betalde ut resterande 7000 rdr; så har ni den djerfheten att stämma bolaget och ni visste dock genom hvilka medel ni kommit åt dessa stora belopp. Stå ej längre och trilskas, utan afgif en uppriktig bekännelse! att hade jag varit brottslig skulle jag sagt det strax i början. Lifgren förklarade vidare på frågor, att han aldrig märkt att missämja varit rådande mellan G. och E. och något hat från Erikssons sida hade sannolikt icke förorsakat brandanläggningen, utan hade väl E. blott tänkt på att han skulle få be: löning af Grubb. att han fått rättighet att bryta alla till Grubb adresserade bref, utom sådana från Gotland från Grubbs slägtingar. Domh. Under sommaren 1866 kom ju ett bref till Grubb från Eriksson? Löfsren. Jag tror det. Jag mins ej mer afinnehållet, än att E. begärde penningar, men om branden nämndes intet. Akl. påminte vittnet om den ed han nyss aflagt och uppmanade L. att tala sanning. — Löfaren menade att han talade sanning utan att åkl. behöfde göra honom några påminnelser om edens vigt. Något bref, som kunde upplysa i denna sak, hade vittnet ej brutit. E. begärde blott att bli hjelpt med penningar, ty han vore i stort trångmål. Eriksson sade att han i brefvet begärt 500 rdr a att kunna resa till Amerika, så hade det stått er. Vittnet förklarade dock på sin ed, att något sådant bref hade han aldrig sett; troligen hade E. skrifvit två bref och Grubb öfverkommit det ena och skrinlagt det. Vittnet bekräftade att E. fått en assignation å 50 rdr att utbetalas af en äm i Stockholm, men. visste ej hvarför G. gaf 2. dessa penningar. Den omtalade reseräkningen hade efter E:s utsago uppsatts i Grubbs närvaro Grubb försäkrade salvelsefullt: Jag bedyrar, Rörande brytandet af bref till Grubb sade L. ; rr och vittnet visste ej annat än att E. kom från Göteborg. Domh. frågade Grubb -hvarför han i sitt svar på brefvet från Kjöbenhavn sagt, att han ej ville mottaga flera dylika bref. Grubb fortfor att påstå, att han ej fått något sådant bref. Alla bref, som handla om affärer, finnas på Wärbulta, men alla andra förvaras ej, förklarade Grubb. Något bref från Göteborg om penningar kunde Grubb icke heller påminna sig hafva mottagit. Löfgren förklarade på framställd fråga, huruvida L. en gång yttrat till G., att allt skulle gå bra om bara folket hölle ihop, att hvarken han eller Grubb yttrat något sådant, lika litet som L. någonsin talat med G. om branden. Notarien Synnerberg företrädde nu, aflade ed och uppläste ett skriftligt vittnesmål, hvari han till en början redogjorde för sina utfärder till Liljeholmen o. 8. v., allt redan bekanta saker, konstaterande Hamnströms uppgifter, med hvilka vi ej anse oss böra upptaga tidningens utrymme. --Deremot meddela vi följande nya omständigheter ur vittnesmålet: xDen 27 Januari infann jag mig hos Grubb; och anmodades jag nu att resa tilll Wärhulta för att taga reda på de omständigheter, som kunnat föranleda Erikssons häktande, med hvad mera som kunde vara erforderligt för bedömandet af Grubbs stälining i saken. I anledning häraf reste jag följande dag den 28 och återkom med snälltåget den 30 på aftonen. Redan i Örebro, der i anseende till pågående marknad mycket folk var samladt, hörde jag berättas åtskilligt om saken och att Grubb äfven skulle blifva höktad. Kommen till Wärbulta anställde jag genast förhör med inspektor Welander jemte några andra personer, och sedermera äfven med Lund, för hvilken jag icke tillkäpnagaf hvem jag var, men hvilken jag förmärkte anse mig vara en polistjensteman. Efter en allvarlig uppmaning till Lund att tala sanning, gaf han till en början undvikande svar, men s8edan jag, på hans fråga om ändamålet med mitt besök vid Wärhulta, svarat, att jag endast hade för afsigt att förskaffa mig underrättelse huruvida Grubb vore i någon mån delaktig i den förmodaes VO eh ör DO br ot hh 00 Fa hy I DO KF OR KR AN ft fr de mordbranden, hvarigenom ångsågen blifvit förstörd, och att jag ansåg att Lund, såsom angifvare, borde vara i tillfälle att meddela de tillföritligaste upplysningarne, berättade han, att han icke hade någon anledning att antaga det Grubb vore brottslig, hvarom någon bevisning ej heller förefanns, att han hade blifvit harmsen på Grubb dels för hans vägran att utlemna någon spanmål, som han begärt utbekomma och deis för det Srubb, på grund af att Lund någon tid varit borta från sitt arbete, velat vräka honom och hans fanilj från hans å Wärhulta pe belägna bostad; utt detta varit närmaste anledningen hvarför han begifvit sig till kronolänsmannen Wennerström och för honom framlagt åtskilliga omständigheter, som skulle antyda, att Eriksson vore brottslig, i afse