Aftonbladet – 8 april 1869, sida 3

I al.j Grubb. Det kan jag omöjligt påminna talg, d m tror jag inte. eDomh. Kanske ändå dagen före det flick väl I Lund skulle resa till Stockholm, eler den 25 nij ler 26 Juni? del Grubb kunde ej heller påminna sig detta. Eriksson sade, att han fått pengarre af Grul inne på kontoret i Löfgrens närvaro. Domh. Säg mig, Grubb, hvarför fick-E. de di 500 rdrna när han reste? Grubb. Jag har aldrig gifvit honom 500 rdr, ute blott 250 eller 300 och för dessa penningar he jag gjort feda. Domh. Hvarför jast 300, det kunde ju ändot ha varit 500; men se dat var en hemlig utgif som G. ej vågade bokföra: Ghar också aldri kunnat redogöra för denna post. Man letade i böckerna, Grubb hjelpte ifrigt ti dermed, men icke heller nu var det möjligt a återfinna denna utgiftspost. å Grubb fortfor att förneka tidstalningen. Domh. uppmanade Grubb att bekänna upprik tigt och ej stå och neka till allt. Grubb vVöre j en person som fått bildning och det vore han skyldighet att erkänna när han fullt öfvertyga om sin brottslighet. RE Grubb. Jag kan ej påtagå tig det jag ej be gått; jag har ju återbetalt brandstodsersättninge: när jag fick veta att mordbrand var föröfvad Eriksson hade med branden velat i välmening gör: bn en tjenst, såsom jag kommit underfund met under ransakningen. Domh. Men hvarför utgaf Grubb dessa oft omtalade 17,000 rår? Grubb. För att befria mig från att tilltalas fö. mordbrand. (Han svängde sig hit och dit och gjorde alla möjliga anden : Domh. Hvarför utbjöd Grubb sågen till vor Post för 27,000 rdr, då Grubb ju kuniat få 50,00( rdr af köpare i Norrland ungefär 2 månader före branden? Grubb dröjde med besvarandet af denna NN och uppmanades af både domb. och åkl. att ändtligen afgifva en sanningsenlig bekännelse, men Grubb svarade, att han ej hade någon brottelighet att bekänna och började orda om hur han a: pur beskediighet gifvit Eriksson penningar, det brukades ju ofta att man gaf sitt folk penningar, menade han, och såsom bevis på sin frikostighet anförde han, att han många gånger hjelpt personer -med penningar. Åkl. anmärkte, att det var ett par slägtingar som Grubb understödt och de penningarng hade Grubb riktigt återfått, så att Idet ej var värdt att komma fram med sådant enfaldigt prat för domstolen. z Grubb stod ett par ögonblick tvekande, en strid tycktes pågå inom honom, men snart fattade han sig igen och han visade sig ånyo lika förhärdad som förut. Samma qväll första förhöret med Eriksson egde rum, berättade på gifven anledning denne, sände han bref till Grubb med underrättelse om hvad som passerat. Erikssons hustru såg när E. skref brefvet och det afsändeg ej förr än E. underrättat sig om att Grubb ej var i Stockholm, hvilket han fick veta på Hotel de Bourse, der G. brukade bo. Eriksson bad i brefvet Grubb genast komma till staden. Detta bref förnekade Grubb sig ha fått. Ännu en gång tillfrågades Grubb hvarför han ej. bokfört de penningar Eriksson fick vid sin afresa. Grubb förklarade att det skett af glömska, det var alltsammans. Grubb förklarade, då han ännu en gång uppmanades at tala sanning, att han ej hade något att bekänna, utan underkastade han sig domstolens beslut. Från Örebro hade domhafvanden fått ett intyg, att Eriksson af en der boende urmakare inköpt gulduret den 8 Juli 1866 och gifvit 115 rdr derför. Eriksson hade således talat sanning. Förhöret med de inkallade vittnena börjades nu, efter det de gått eden. Hr Kumlin från Arboga, f. d. ångbåtsbefälhafvare, nu trävaruhandlare, berättade: Vittnet hade i Febr. 1866 samtalat med Grubb, som då bjöd ut sågen till vittnet först för 30,000, derefter prutade ned priset till 25,00Q0, så till 20,000, ja vittnet trodde bestämdt att han skulle fått den för 10,000 eller åtminstone för 15,000 rdr, ty Grubb visade sig mycket angelägen att sälja. Men vittnet afböjde köpet af sågen, visste ej heller hvad han skulle göra med den. Sedan blef ej vidare fråga om den affären. Med virkesupplaget vid sågen tyckte vittvet att det såg lite konstigt ut, der låg ribb i massor men af dimensioner, !, tums X 2 tums, som voro osäljbara och ag å ribben vore af Grubb. beräknadt alldeles för högt. Annan ribb fanns väl der också, men det allra största partiet bestod af de svårsålda dimensionerna. Vittnet tänkte vid betraktande af alla arrangementerna, att det var : ämnadt att det skulle brinna. Grubb upplyste, att vittnet ville köpa egendomen Arninge också, ty den behöfdes för sågen och skogen vore der ypperlig och riklig. Han hade ej utbjudit sågen för 20,009 rdr. kKumlin svarade, att det ej varit fråga om Arninge; der funnes för öfrigt ej någon stor skog qvar numera, blott träd af små dimensioner. Deremot hade fråga förevarit om försäljning af ett par skogslotter till vittnet. Vittnet och Kumlin bytte länge ord med hvarandra om prisen på ribben och om skögstillgången å Arninge, den Grubb påstod vara mygket rik, men Kumlin vidhöll hvad ban sagt och vid personligt besök på stället med egna ögon sett. Anders Andersson, som vid tinget 1866 blifvit hörd, berättade rörande branden, att. när han om morgonen kom till brandstället, skyndade han att ur den under bufvudbyggnaden befintliga källaren hemta ämbaren; när han då kom bärande dessa, hade ban mött Grubb, som yttrat: Ställ ifrån di; ämbaren, de behöfvas ej här! Grubb hade ej gifvit vittnet någon tillsägelse att gå efter flera. Grubb svarade att han just gifvit vittnet denna order och kom fram med en historia om bur vid illfä let gått till; om de kloka åtgärder han vidtagit med ämbarne för att kunna släcka 0. s. v., men vittnet vidhöll sin utsago. Tiden hade nu framskridit till närmare 2 och örhöret afbröts på en timme-för middags intasande. Domhafvanden meddelade, att man skulle ortsätta förhöret på rådhussalen, som på f. m. ej cunnat upplåtas till begagnande. 2 en budet bör ante tt Tä (RR jog Ar ft fö LIT VÄ DELL KE Kn LS TE Kl. 14 4 började förhöret å nyo och rådvussalen var proppfull med åhörare. Åkl. uppmanade Eriksson att redogöra för sin refvexling med Grubb. Eriksson upplyste, att an från Kjöbenhbavn skrifvit till Grubb och be-IT ärt penningar; han hade af Lund underrättatsh m att ny undersökning förestode och allmänt anOM a