Aftonbladet – 5 april 1869, sida 2

rit hvit, men nu bar lysande spår af palettens hela färgskala. De röda och tätt åtsittande Bbenkläderna liknade mera en lindänsares tricoter, än en vanlig pariserborgares pantalonger. Gula lädertofflor mec skarpt uppstående tåspetsar fulländade målarens toilett. Det är så man går klädd, då man bor på Montmartre, är tjugutre år och vet att man en gång blifver en stor konstnär De rika och korpsvarta lockarne fladdrade fritt för luftdraget, som smög sig in i löfsalen och lekte med röken från sex pipsnuggor. Anatole begagnade aldrig hufvudbonad under sina promenader i grannskapet och det hände äfven att han af gammal vana gick på samma sätt coifferad, när han begai sig nedåt Boulevard des Italiens eller till konstutställningen i Champs-Elystes. Har är för öfrigt icke den ende parisare med vackert hår, som räknade hufvudbonader bland lyxartiklar. Anatole egde dock en hatt, hvilken begagnades vid högtidliga tillfällen, när ban följde någon kamrat till grafven eller gjorde en lusttur till Bougival. Det var en ofantligt hög och spetsig filthatt, ljusgrå till färgen, med ett bredt grönt band, en riktigt pittoresk hatt, hvaröfver en kolorist kunde vara stolt och som i hvardagslag hade sin plats på en gamnmal, hederlig halt och enarmad mannequin, hvilken tjenstgjorde som modell alla de dagar, Anatole icke hade medel att betala lefvande modell, hvilket regelbundet inträffade Mlera gånger i veckan. Anatole var en vacker ung man med en fin, nästan omärkligt böjd näsa, ett par mörka, uttrycksfulla, stundom till och med blixtrande ögon, en välformad mun under ett par svarta, mjuka mustacher; men ansigtsfärgen var nästan alltför matt. Det var en besynnerlig ansigtskulör eller frånvaro af kulör och som derför väckte