Aftonbladet – 2 april 1869, sida 3

Vetenskapsakademiens . högtidsdag. Prof. Nordensköld redogjorde i följand ordalag för utvecklingen af mineralogien: Geologien har visserligen till uppgift att utrön: j beskaffenheten af de närmast jordytan belägna omedelbarligen för våra iakttagelser tillgänglig: I delarne af jordklotet. Men liksom,kemisten och I fysikern söka att med spektroskopets hjelp få er J inblick till och med i de mest aflägsna himlakrop pars sammansättniog, så söker ock geologen at! med sin forskande blick tränga långt nedom ytans lager, till de för menniskans öga evigt dolda inre delarne af den himlakropp vi bebo. Genom den utveckling geologien under de senare åren vunnit har på detta forskningsfält en mängd förhållanden blifvit framdragna och närmare granskade, hvilka i väsentlig mån rubba åtskilliga förut inom vetenskapen antagna trosläror. På grund af den öfverensstämmelse, som eger rum emellan jordklotets af geodeterna ytterst noga bestämda gestalt och den form en under likadana rörelseförhållanden befintlig flytande massa skulle till följd af gravitationslagens fordringar antaga; på grund af den värmetillökning mot djupet, man varit i tillfälle att iakttaga vid grufvor och djupa borrhål; på grund af våra allmännaste bergarters förmodade eruption, ursprung m. m. har man, såsom bekant, antagit, att jorden på en jemförelsevis alldeles tunn skorpa när skulle utgöras af en glödande smält massa, som fortfarande på vissa ställen genom vulkanerna stod i omedelbar förbindelse med luftkretsen, och denna hypotes har kanske till följd af dess öfverensstämmelse med det allmänna mytologiska föreställningssättet hos de flesta folk, inom kort till den grad genomträngt folkmedvetandet, att densamma nästan omedelbart efter dess uppställande blef antagen, såsom en fullt bevisad vetenskaplig sanning. Redan för nära 30 år sedan uppträdde dock en engelsk astronom Hopkins emot densamma med åtskilliga skarpsinniga anmärkningar, grundade på det inflytande jordens inre smälta tillstånd skulle hafva på de förändringar i jordaxelns läge, som äro kända under namn af precursion och nutation och han trodde sig på rent astronomiska grunder kunna bevisa, att man, för att i den allmänna gravitationslagen kunna finna en förklaring på dessa företeelser, måste antaga att en betydlig del af jordklotets massa är fast Visserligen har den erömde franske astronomen Delaunay nyligen uppträdt med åtskilliga, dock ingalunda fullt öfvertygande anmärkningar mot dessa Hopkins beräkningar, men i stället har genom den utveckling geologien under de senare åren vunnit, vigtiga inkast blifvit gjorda emot samtliga de skäl, som anförts såsom verkliga bevis på jordens inre glödande smälta tillstånd. Sålunda har man numera funnit, att de kristalliniskt skicktade bergarter, hvilka man för några årtionden tillbaka ansåg såsom lemningar af jordklotets första stelnade skorpa, bevisligen äro af rent sedimentärt ursprung och åtminstone ofta afsatta från ett af organiska varelser bebodt haf, och då få geologer numera torde tilltro sig att kunna uppställa en gräns mellan den lagerformiga gneisen och den massformiga graniten, så har äfven dennas och likartade bergarters eruptiva rr blifvit starkt ifrågasatt, liksom man öfverhufvud taget från kemisk, fysikalisk ståndpunkt med skäl kan betvifla md. ligheten deraf, att en genom en smält massas stelning uppkommen bergart verkligen kan innehålla g eller fri kiselsyra som väsentlig beståndsel. Alla på dessa bergarters beskaffenhet grundade bevis) för jordens forna smälta tillstånd måste . derföre förfalla. Sjelfva värmetillökningen med djupet har vid närmare undersökning ingalunda visat sig så regelmessig och allmängiltig, som man förut antagit, och den är åtminstone ofta till stor del beroende på de kemiska och elektro-kemiska processer, som försiggå i jordens inre. Mot de på dessa iakttagelser grundade beräkningar af jordens inre värme kan dessutom göras det inkast, att iakttagelserna hittills sträckt sig endast till några få tusen fot under jordytan, d. v. 8. endast till:en försvinnande liten del a jordradien, hvarföre man äfven på fullt allvar i England åter Peka det gamla förslaget, att för rent vetenskapliga ändamål borra så djupt ned mot jordens inre, som med nutidens mekaniska hjelpmedel är möjligt. Hvad slutligen vulkanerna eller de förmodade kommunikationskanalerna emellan jordens inre och luftkretsen vidkommer, så hafva dessa och de med dem i det närmaste sammanhang stående jordbäfningarne fortfarande varit föremål för upprepade, ytterst noggranna undersökningar, hvilka visa, att den vulkaniska verksamheten har sitt säte ej i någon för hela jordklotet gemensam glödande smält kärna utan i särskilda, jemförelsevis föga djupt i jordens inre belägna samlingar af smält lava, vilkas under olika geologiska perioder alldeles olika fördelning på jordytan stå i det allra närmaste sammanhang med dess orografiska förhållanden, med fördelningen af land och haf o. 8. v. Man har vidare anmärkt, att större delen af de ämnen, hvaraf jordklotet är bildadt, sammandraga sig vid öfvergången från smält till fast form och art till följd deraf den skorpa, som först bildat sig på det glödande smälta jordklotets yta, måste hafva sjunkit ned, samt stelnandet sålunda försiggått från medelpunkten mot ytan och ej tvärtom, en åsigt, som isynnerhet blifvit försvarad af den berömde canadensiske geologen Sterry Hunt. Alla dessa skäl, till hvilka komma åtskilliga andra, för hvilka tiden dock ej medgifver mig att här redogöra, tala således derför, att den för det närvarande allmänt spridda uppfattningen af jordens inre tillstånd endast utgör en på ganska svaga grunder fotad hypotes, hvars berättigande äfven såsom sådan måste anses beroende på nya undersökningar, mer kritiska än tillförene varit fallet. Det är så mycket TE att fästa uppmärksamhet härpå, som det allmänna antagandet af