Aftonbladet – 2 april 1869, sida 2

1 ! Bref från Norge. : ( (Från Aftonbladets korrespondent.) Knstiania den 26 Mars. En sådan enhällighet som den, hvarmed ) ifallet till professor O. J. Brochs utnämning ! ill statsråd och chef för marindepartementet ! rån de mest olika håll uttalats, hör säker! gen till sällsyntheterna i vår historia under ! e sista årtiondena. Till en mycket väsentlig . jel är det väl att tillskrifva glädjen öfver, l!l tt man här hade fått ett bevis, att folket ! jelf genom sin representation kunde utöfva ! tt omedelbart och verksamt inflytande på ! ralet af de kongl. rådgifvarne, då storthingets ! andidat vann seger öfver de motkandidater, ! om man — med eller utan skäl — fruktade ! tt konungen till följd af sin personliga yn: est skulle vara benägen att föredraga. Men ! let var dock icke uteslutande situationen, ! cke blott den härigenom vunna formella sel! sern, hvaröfver man här gladde sig. Belå-l:! enheten med utgången af ministerkrisen ! kulle under inga omständigheter ha varit så l: delad, om man icke tillika hade varit öfver;ygad om, att Broch, på samma gång han rar storthingets kandidat, äfven var denj lugligaste, man kunde finna, att bekläda den ediga platsen. Hans föregående bana tyck-j es för alla vara en full borgen härför! Statsrådet Ole Jakob Broch fyllde för två nånader sedan sitt 51:sta år och står såleles ännu i sin fulla mandoms kraft. Hans ar var den såsom ifrig liberal bekante förattaren och storthingsmannen Johan Jörgen Broch. Redan som skolgosse hade han med förkärlek slagit sig på studiet at de ma.ematiska vetenskaperna, och härmed fortsatte han, sedan han blifvit student, afstående från att välja något brödstudium. Med ulmänt stipendium vistades han åren 1840— 1842 utomlands och blef efter sin hemkomst universitsstipendiat i matematik, i hvilken vetenskap han år 1848, efter att två år förut ha tagit doktorsgraden — en stor sällsynthet vid det norska universitetet — utnämndes till lektor och tio år senare till professor. Såsom universitetslärare utgaf han flera vetenskapliga arbeten, år 1861 några ForeIesninger over den höjere Mathematik, år 1867 en Traite elementaire des fonctions elliptiques,, år 1854 en vidlyftig Lehrbuch der Mechanik. För den ansedda ställning, till hvilken han småningom arbetade sig upp, hade han icke så mycket att tacka dessa sina vetenskapliga verk, hvilkas värde naturligtvis det blott var en mycket inskränkt krets af fackmän gifvet att bedöma, som det rika tillfälle han efter hand fick att ådagalägga både sitt intresse för och sin användbarhet till åtskilliga vigtiga göromål, isynnerhet af ekonomisk art. Efter att ha varit medlem af den k. komite, som var tillsatt för att revidera tabellerna för den allmänna enkekassan, blef han år 1850 utnämnd till en af dennas administratorer. År 1852 blef han medlem af hypoteksbankens direktion och samma år lärare i högre matematik och mekanik vid den militära högskolan samt år 1855 förste direktör för jernbanan. Samma år hade han väckt förslag till den två år senare upprättade kreditbanken, och år 1859 valdes han till en af direktörerna för denna. År 1857 blef han medlem af representantskapet och år 1861 af formandskapet för staden Kristiania. Ären 1866 och 1867 var han ordförande för den norska centralkomiten vid utställningarne i Stockholm och Paris. Härförutan Pgaguade regeringen ofta hans hjelp i åtskilliga komiteer, likasom han med stor beredvillighet åtog sig och utförde en mängd arbeten, som han ansåg vara till gagn för det allmänna. Jag vill nämna ett exempel från den sista tiden. Sistlidne sommar skulle han taga sig en rekreationstur till Schweiz, men i stället för att använda tiden till att bestiga gletscher och hvila ut sig i hotellerna, företog han sig att studera skolväsendets organisation i de kantoner, genom hvilka han reste, förskaffade sig instruktioner och berättelser, talade med lärare och skolinspektörer, utarbetade beräkningar öfver förhållandet mellan hvad skolan kostade kantonerna i Schweiz och hvad hon kostar Norge, besökte sjelf skolorna och hörde på undervisningen — och samlade på detta sätt åt sig ett rikhaltigt material till en berättelse om skolförhållandena, isynnerhet i afseende på de lägre allmänna skolornas, i den rortlvestra delen af Schweiz, hvilken han inlemnade till expeditionschefen för skolväsendets angelägenheter i kyrkodepartementet, H. Nissen, på samma gång som han utan ersättning tillställde en af Kristianiatidningarne densamma till offentliggörande. På alla de punkter, der han sattes att arbeta, gjorde han gagn och fyllde på ett hedrande sätt sin plats. Aldrig hörde man att han hade eftersatt något af sina många och heterogena göromål; det enda, som man någon gång kunde klaga öfver, var att han stundom tog för häftigt i, icke tyckte om omsvep eller onödiga formaliteter, utan gick rakt på saken med en raskhet, som i en och annans ögon kunde få en något stötande likhet med brist på undseende. Dessa klagomål, hvilka man isynnerhet i början af hans verksamhet såsom universitetslärare icke sällan fick höra uttalas, blefvo dock alltmer och mer sällsynta och lemnade på den sista tiden helt och hållet rum för ett odeladt erkännande af hans duglighet såsom en nitisk, rask och pålitlig arbetare. Det var också förnämligast det erkännande, han i detta afseende hade vunnit, som ledde allas tankar på Broch, då det blef fråga om en ny chef för marinen. Ty man behöfde just en man som kunde göra slut på det olyckliga sätt att sköta affärerna, som här hade insmugit sig, och hvilken hade sin orsak delsi de stynan dar huict nå administrativ . flrmåga not