Den stilla veckan iKjöbenhavn, skildrad af Orvar Odd. Vi påträffade häromdagen bland våra papper ett bref från Orvar Odd af år 1859, som då genom någon tillfällighet försenades så att det blef alltför gammalt att användas såsom korrespondensartikel, men. som nu, tio år senare, då den penna, ur hvilken det futit, för alltid är nedlagd, torde kunna läsas med intresse, såsom en liflig okaloch tidsbild: (Bref till en väninna.) Den vstille Uge har passerat förbi, som alla stilla Uger, temligen enformigt, tyst och litet tråkigt. Det går an för oss, som bo här och som kunna inrätta oss för allt, till och med för en påskvecka, men jag beklagar den resande, som enom ett misstag eller ren oförsigtighet hit anänder i de dagarna. Jag bar sett en och annan Srklig landsman flanerande gatorva upp och ner jen förlidna veckan, förgäfves sökande en möjighet att slå sina pe timmar ibjäl; stackars herrar! Inga spektakler, ingen glad harpolek ut-kafberna, endast några kyrkliga konserter och den lätt, mycket lätt genomlupna konstutställningen! Man har kommit hit för att roa sig och man dör af ledsnad. Man beger sig ut till Fredriksborg, — äfven jag har i dessa dagar, min bästa Maja, fått göra en liten Kjöretour till detta välsignade Fredriksborg, — man finner en otalighet af vandrande menniskor, alla förlustelseställen proppfulia alla små krypin upptagna; men man dricker sitt t6 i den djupaste tysthet och sitt bär jerska bier i en viss andakt, ingen karusellbana rör sig, ingen musik ljuder från de välbekanta orkesterestraderna, ingen tysk sång från konsertsalen på Sommerlyst. Den stille Uge hvilar som ett tryckande moln öfver det glada Kjöbenhavn. Om man äter påskägg här i detta landet? Ja det kan du tro! Och det — vipägg å köper, pir man så har råd. Vipägg, du Har aldrig ätit vip ägg, goda Maja! O! Det är aldrig värdt t hön en komma dervidlag och göra sig till. Med Ejö