Aftonbladet – 1 april 1869, sida 2

educeras till cirka 50 man. Det heter väl ij: örslaget (II. pag. 13), att denna fästning ! an under inga förhållanden undvara läare, nemligen ordinarie läkare. Man skullej mellertid kunna vara frestad tro, att den: ya ordinarietjensten blir, snart sagdt, en inekur! Vid vår armö finnas nu anställda 37 resementsläkare och 67 bataljonsläkare samt lessutom 17 pensionärer och 30 stipendiaer, eller tillsammans en personal af 151 yrdinarie och extraordinarie läkare. Det yckes också, som detta antal skulle kunna vara tillfredsställande. Då nu i förslaget len 8. k. fredsfoten antages böra utgöra högst 40,000 man (befälet inräknadt), så år hvarje läkare på sin del en personal af 266 man, af hvilka väl icke flera kunna antagas vara samtidigt sjuka, än att en läkare kan hinna vårda dem. Om en farsot orasserade, så att t. ex. en fjerdedel af styrkan eller Ö7 man voro sjuka, är detta dock icke en större personal, än att en läkare kan medhinna dess vårdande. Vi tro således, att tillökningen af läkare för armeen på fredsfot, utöfver det nu befintliga antalet, är öfverflödig. Ännu mera öfverflödigt är, att de alla blifva ordinarie. I öfverensstämmelse härmed anse vi också, att, om fotgardes-regementena komma att förminskas till en bataljon hvartdera, såsom det blifvit föreslaget, en bataljonsläkareplats bör kunna indragas. Den undervisning, som det åligger läkarne vid dessa regementen att meddela sjukvårdsmanskapet, kan. tillfyllest lemnas af en regementsläkare och en bataljonsläkare. Det är obehöfligt att här genomgå de särskilda förslagen för läkarepersonalens tillökning vid de särskilda regementena och kårerna. Dessa förslag äro fullt konseqventa med den i armeförslaget uttalade grundsatsen. Det heter deri nemligen: aatt rycka i fält med bataljoner af den styrka, som här är i fråga, utan att hvarje bataljon vore försedd med åtminstone en läkare, Vore att utsätta-armån för en alltför stor fara, mindre måhända till töljd af fiendtliga kulor, än till följd af sjukdomar och farsoter. Vi erkänna fulltut behörigheten af dessa åsigter och de derpå grundade anspråken för armån på krigsfot, men ingalunda behöfligheten att under närvarande tid, för fredsfoten, vidtaga de föreslagna åtgärderna. Vi tro nemligen att, — då sjukvårdsmaterielen är fullt i ordning och alla läkare, såsom vi ofvan föreslagit, fått under studietiden åtminstone någon öfning i militärsjukvården samt flera bland de civila läkarne äfven innehaft tillfälliga förorduanden och bestridt tjenstgöring vid trupp, — det icke skall blifva syonerligen svårt att sedan, nä krig förestår lemna dessa i medicine kirurgiens både teori och praktik bildade män tillräcklig ar uti de särskilda bestyr, som tillhöra det administrativa af den militära sjukvården, och göra dem i det hänseendet, inom en ganska kort tid, lika goda med flertalet af bataljonsläkarne. Utsigten för läkaren tili goda arvoden och möjligen till ordinarie militärläkarebetattning, till en del äfven hans önskan att få tillfälle tid kirurgisk öfning under pågående krig, men framförallt kärleken till fosterlandet, äro faktorer, som väl också förtjena att tagas i betraktande. när det en gång skall blifva fråga om att försätta armeen på krigsfot och förse den med ett tillräckligt antal dugliga militärläkare.