Aftonbladet – 23 mars 1869, sida 2

tyrer (mycket bra! mycket bra!) Hr Svanbergs anförande i andra kammaren om upphörandet af tvångskursen å riksbankens sedlar. Hr Svanberg har begärt att få i tidningen infördt sitt yttrande under öfverläggningeni andra kammaren rörande den af konstitutionsutskottet föreslagna ändringen af 72 regeringsformen och vi villfara så mycket hellre denna hans önskan, som vi derigenom få tillfälle att för våra läsare framlägga bevis på befogenheten af det omdöme, vi fällde om detta yttrande,i vår öfversigt af företeelserna under den ifrågavarande debatten. Yttrandet lyder sålunda: Då genom konstitutionsutskottets förevarande memorial stridshandsken åter blifvit utkastad i fråga om den 72 8 Regeringsformen, framställer ig för mig likasom antagligen för många af de ade ledamöterna i denna kammare den fråga, hvad kan väl vara orsaken till att detta tvistefrö så snart åter väckts till lif, då det redan en gång under denna riksdagsperiod dödats. , Derpå svarar nu utskottet, att den ifrågavarande 8:n bör förändras dels derföre att om den med dess nuvarande lydelse skulle få qvarstå och en penningekris uppkommer, så kunde betydliga förvecklingar derat uppstå, dels bör den äfven af principiella skäl förändras, emedan ett mynt måste ega visst bestämdt värde och icke kan af någon slags förbindelse till fullo remplaceras. Då jag tillåter mig att till granskning upptaga dessa utskottets argumenter, fäster jag mig först vid påståendet, att S:ns qvarstående vore vådligt. Till en början måste jag då hemställa, om det väl kan anses hafva någon liknelse af möjlighet att en penningkris snarligen kan för riksbanken uppkomma, isynnerhet om densamma får behålla någon del af sin årliga vinst. Jag tror det icke, och jag vågar till och med påstå, att om riksbanken sålunda år efter år konsolideras någon allvarsam kris näppeligen kan för densamma befaras. Men, äfven om detta oaktadt en sådan olycka af den svåra beskaffenhet skulle inträffa, att banken icke förmådde med klingande valuta inlösa sina sedlar, då personer försedde med dem instälde sig vid luckan, så kan man fråga, hvad som då hävder, om 72 S:ns nuvarande stadgande qvarstår. Och svaret blir, att alla fordringsegare nödgades underkasta sig en förlust, större eller mindre, beroende på den kurs hvari riksbankens sedlar ställde sig i förhållande till det å dem utsatta värdet i silfver — visserligen en högst obehaglig tilldragelse. Men om deremot n förändrades i enlighet med konstitutionsutskottets förslag och en penningekris det oaktadt inträffade — ty ingen lärer väl kunna betvifla att om 72 8 förändras eller icke, det hvarken kan förorsaka eller förhindra en penningekris — hvad blir då följden? Jo, att gäldenärerne få sitta emellan på det sätt att de, genom skyldigheten att anskaffa silfver, otvifvelaktigt få betala mera än de äro verkligen skyldiga. Man synes således genom förslaget att förändra n gått penningeintressets och de rikares ärende, helst då man antager att dess oförändrade qvarstående endast bör utgöra ett skydd för att de i ekonomiskt afseende mindre lyckligt lottade må åtnjuta rättvisa. Hvad slutligen det principiella i frågan angår, så kan jag ej neka, att jag nästan är rädd då jag bör talas om att den eller den lagförändringen bör ske af principiella skäl. Man har särdeles isenare tiden sett så många sorgliga följder deraf; och om man ej helt och hållet blundar eller vänder blicken bort ifrån den sanna verkligheten för att sysselsätta sig med en eller annan mer eller mindre lyckad beräkning, så kan man ej förneka att den ekonomiska lagstiftningen, just på grund af så kallade principiella skäl, tagit en sådan riktning och blifvit genomförd på ett sådant aätt, att densamma till högst väsentlig del bidragit till det elände, som man nu dagligen och stundligen måste se, om man vänder ögonen åt vårt näringslif i alla dess former. Jag tror derjemte, att man hvarken behöfver eller ens bör genom ett bifal! till förändringen gå de sedelatgifvande enskilda bankernas önskningar och fördelar till mötes — ty nog veta vi att roten och upphofvet till den föreslagna förändringen kommer från det håll Och om man med sanning säger, såsom en träffande bild, att penningen utgör blodet i samhällskroppen, då bör man ej heller förneka att vi inom vårt fattiga land på senare tiden födt ja gödt en massa vam pyrer uti dessa sedelutgifvande bankinrättningar På grund af hvad jag nu anfört och förr än banklagstiftningen i dess helhet undergått en genomgripande förändring, kan jag för min del ej tillstyrka bifall till någon förändring af 72 S:n Regeringsformen, hvarföre jag äfven yrkar atslag å konstitutionsutskottets nu föredragna memorial. Vi tillåta oss vidfoga ett par amärkginningar till tjenst för den ärade representanr. ten, för den händelse han tramdeles skalle komma att befatta sig med betraktelser öfver ifrågavarande vigtiga ämne. Hr Svanberg säger, att om, under nu gällande lagstiftning, riksbanken skulle inställa invexlingen af sina sedlar och dessa följaktligen skulle falla i värde, så blefve följden den, att alla ford-ingsegare nödgades underkasta sig en förlusto, Så långt äro vi fullkomligt ense med hr Svanberg och det är os ett nöje att erkänna riktigheten af hans uppfattning i denna del. Men, säger han, om enahanda händelse inträffade sedan 73 blifvit förändrad på sätt föreslaget blifvit, så blefve följden, att gällenarerna finge sitta emellan på det sätt att! oe, genom skyldigheten att anskaffa sillver, otifvelaktigt finge betala mera än de ä verkligen skyldigan. Det är i dennw punkt den ärade represen