Aftonbladet – 23 mars 1869, sida 2

anten råkat misstaga sig. Om nagon i denna tund låvar 109 rdr, så bekommer han i jelfva verket till låns 200 ort tolflödigt nyntsilfver. Låt vara att han erhållit lånet en riksbanksedel, så torde dock hvarken hr Svanberg eller någon annan vilja för allvar påstå, att det är en aflång papperslapp med srön bård som han lånat, utan att det är let värde, som denna papperslapp represenrade vid det tillfälle då den emottogs. Detta rde är, såsom vi alla veta, 200 ort myntsilfver. Nåväl, om nu lagstiftningen blir sådan, att den, som lånat 200 ort siltver, skall, för att afbörda sig sin skuld, betala 200 ort silfver, hvarken mer eller mindre, kan detta kallas att betala mera än man är skyldig? Nej, visserligen icke. Vi fatta dock mycket väl hr Svanbergs tankegång. Han föreställer sig attriksbankssedlarne fallit i värde, och att man följaktligen för en sedel å 100 rdr icke längre kan erhålla 200 ort silfver. Låtom oss, för att ilfölja vårt exempel, antaga, att sedlarnes virde fallit 50 procent, eller till ten af uvad de enligt sin lydelse böra gälla. För att betala 200 ort silfver, erfordras då två stycken etthundrariksdalerssedlar i stället för en. Men betalade man i alla fall mera än man verkligen vore skyldig, då man verkligea till låns bekommit 200 ort silfv r? Alitsammans reducerar sig således dertill, att man gör klart för sig, om man till låns bekommit en papperslapp eller något af densamma representeradt värde. Ar det papperslappen jag lånat, ja, då har hr Svanberg sätt när han vill att man skall under alla omständigheter få afbörda sig sin skuld med en likadan papperslapp; är det deremot något visst värde — till exempel en viss qvantitet ädel metall — då är det den som jag bör återbetala. Bibehåller man äter en lagstiftning, som tillåter låntagaren att betala till låns bekomna 200 ort silfver med papperslappar, som vid vetalningstillfället icke galla mer än till exempel 100 ort, kanske icke mer än 10, kanske intet, så är det myeket svårt att med hr Svanberg kalla detta för att låta den betalande åtnjuta rättvisa. Nej, det är, kort och godt, ett berättigande för gäldenären att plundra sin fordringsegare. på så stor del af hans egendom som utgur skilnaden mellan det värde, som banksedeln representerade då lånet lemnades, och det värde den representerar då länet betalas. Det vore oss kärt om vi lyckats öfver yga den ärade riksdagsmannen att detta aldrig kan blifva förenligt med rättvisa. Personer, som begripa dessa ämnen, torde anse det olämpligt, att vi göra oss besvär att bevisa dessa satser, som måste betraktas såsom a b ci fråga om penningeväsende och banksedlar. Härpå ha vi ingenting annat att svara, än att vi ställa våra ord endast till dem, som ännu icke undanstökat a b s-kursen i hithörande stycken.