Aftonbladet – 22 mars 1869, sida 3

I vore väl hans ändå, menade Grubb. Med anled ning häraf bad Eriksson att få göra en resa ti Liljeholmen för att söka reda på de felande 110 riksdalerna. Efter det Grubb krafteliga försökt bestrida san ningen af de vittnesmål, som sagt att han visa likgiltighet för och sökt hindra släckningen af så gens brand, var forn nr ngr slut kl. 2,2 min. e. m. och domhafvanden tillkännagaf, att ran sakningen skulle fortsättas klockan half 4. Domstolens ledamöter hade just stigit upp frå dombordet och fångarne skulle på befallning åter föras i häktet, då Grubb plötsligt sträckte sig på tåspetsarne och öfversåg de församlade, under de han ängsligt yttrade: Hvar är mitt biträde, finne inte mitt juridiska biträde här i salen? Domstole: har ju tillåtit mig att få begagua ett biträde, Domhafvanden trädde pu fram och yttrade til Grubb: Jag ber Grubb erinra sig, att domstoler aldrig någonsin gifvit sitt bifall till att Grubb skull få begagna biträde i rättegången, utan yttrade jag enskildt till Grubb, att när målet avancerat långt, att slutpåståendena komme att afgifvas, vä ingenting hindrade att Grubb finge begagna bi träde för dessa påståendens bemötande. Grubb forskade fortfarande ifrigt, sedan dette svar afgifvits, bland de i salen närvarande så at den -sonom beledsagande fångknekten måste görs allvar med hans införande i häktet. En nyfiken masså folk trängdes kring Grubb och det var med svårighet honom kunde banas väg genom den trånga förstugan. som leder till I det inre af ransakningshäktet. Begge fångarne, som äfven nu fått stolar sig anvisade, voro klädda 1) i egna kläder; de sågo mycket medtagna ut af viI stelsca i ecll: Vid utsatt tid på eftermiddagen satte sig domstolen ånyo, för att höra de inkallade vittnena. Men dessförinnan anhöll åklagaren att få göra Grubb några frågor. Akl. Då Eriksson varit så länge i Grubbs tjenst och han sedan lemnade den och gjorde ganska vidsträckta resor jemte sin hustru, borde väl Grubb :I ha intresserat sig att få reda på hur Eriksson till Göteborg, Kjöbenhavn-o, 8. V. kunde ha tillgångar att bestå sig och hustru resa Har Grubb alIdrig frågat sig hvar Eriksson tog medel ifrån till dessa utgifter? Grubb. Nej, jag visste heller inte att E. hade hustrun med sig. Akl. Kan Grubb förklara en sådan likgiltighet? Nå, bestrider Grubb riktigheten af uppgiften om. att Eriksson köpt sig guldklocka, bott på dyra hoteller och gjort stora utgifter? Hur hade han väl fått penningar till dessa depenser? Grubb. Det är fasligt svårt för mig att kunna veta. Han har väl fått penningar af fadren, kan jag tro. Eriksson. På resan ned till Göteborg belsade jag på min far, som bor i Sköfde, men af honom kunde jag ej få något, ty han var sjelf i stort behof emedan han råkat i olycka genom köpet af en qvarn; tvärtom gaf jag honom 20 rdr; men för min hustru sade jag, att jag fått penningar af min far. Grubb vände sig till Eriksson och bad honom återtaga angifvelsen, som beredt honom, Grubb, så svåra lidanden. Eriksson svarade härpå nej. Grubb bör också sida, ty honom har jag att tacka för min iråkade olyckliga ställning. Under fortsatta frågor af åklagaren, som ansåg att återbärandet ar brandstodsmedlen visade att Grubb ej hade rent samvete, kom Grubb fram med det yttrandet, att åierbärandet af brandstodsersättningen ej skett så alldeles frivilligt som man tror, han hade gjort det emedan man hotat honom med långvarig häktningstid och för detta hot hade han fallit undan. Åklagaren uppmanade Grubb att ej stå och slingra sig hit och dit längre, utan öppet bekänna sin brottslighet; genom sitt envisa nekande förvärrade han blott sitt öde. Grubb svarade, att han ej kunde taga på sig ett brott, som han icke begått. Plötsligt ställde åklagaren den frågan till Grubb: När blef Hollingworths inteckning å 24,000 rdr il Wärhulta uppsagd? Grubb funderade hit och dit, han kunde ej rätt påminna sig tiden, förmodligen var det i slutet af 1866 eller kanske 1867, flera dylika reverser hade af G. blifvit inlösta, äfven af Skogberg, som före G. rådde om Wärhulta. Grubb skrufvade sig än hit och dit för svaret och talade vidt och Dredt om de många papper han inlöst än af den ene än af den andre. i Akl. Vill Grubb medgifva, att den Hollingworthi: ska reversen blef uppsagd före Maj månad 1866 ?!:; Grubb. Den betaltes i början af 1867, vill jag nu påminna mig. kl. Och betalte ej Grubb den med de pennin. l. gar som han fått i brandskadeersättning af brandstodsbolaget? Cirubb. Jo, jag fick ut halfva summan i förskottNu påropades de dels af åklagaren, dels af Grubb inkallade vittnena: auditören Hamnström, kondi-; torn Hagström; hr Strömbom upplystes vara af sjukdom hindrad att infinna sig och läkarebetyg, utfärdadt af doktor Sandelin, företeddes; inspektoren Löfgren afhördes ej, han sades vistas någon-:; städes i Westmanland, men Grubb sade att han vistades någonstädes i Lappmarken; Lars Andersson i Wik, skolläraren Widegren, Johan Erik Jansson i Norra Lugnet och Erik Olsson i Åltorp, fem ledamöter af brandstodskomiten, som handlagt brandskadeersättningsmålet, jemte ordföranden hr Sperring. Efter det vittnena gått eden och varnats för missbruk af densamma afträdde alla utom auditören Hamnström, som uppläste följande skriftligen affattade vittnesmål: Ininan jag afgifver min berättelse i saken, anhåller jag att få tillkännagifva, att, då genom kongl. brefvet den 24 April 1754 är förklaradt att, såsom orden lyda, lagen icke fordrar att vittnen om såRA rr ft JR Tr JR At jä JA dant, som emellan fyra ögon sagdt blifvit, böra vittna, eftersom eljest icke allenast all förtrolig sammanlefnad och vänskap förstöras skulle, utan ock all säkerbet om lif och egendom sättas i äfventyr,, jag icke anser mig skyldig att vittna om hvad mellan fyra ögon blifvit taladt. Den 23 sistlidne Januari kom hr Carl Strömbom till mig med helsning från hr Grubb, som han förmälde vara kommen till staden dagen förut och hos honom boende, att jag skulle komma till Grabb så fort som möjligt. På fråga om ban visste hvarom ! Grubb ville tala med mig, svarade Strömbom, att det anginge branden af ångsågen vid Wärbulta, hvarom undersökning nu komme att ånyo upptasas, tiläggande Strömbom att kronofogden Levin varit vid Liljeholmen och hållit förhör med en eldare vid namn Eriksson, som var misstänkt för att, på uppmaning af Grubb, hafva anlagt bran-: len, samt att kronofogden bade häktningsordres ifven på Grubb. Sedan i anledning häraf, jag till Strömbom anmärkt, att jag icke kunde tro Grubb rara skyldig till brottet, enär jag särskildt hade nig bekant, att Grubb för ångsågen.kunne fått ner än han i bråndskadeersättning derför erhållit amt samt han följaktligen icke haft någon fördel f branden, yttrade Strömbom, att jag skulle få eta mer, då jag kom till Grubb, hvarefter han afägsnade sig. Fram på förmiddagen gick jag till Grubb, som ag fann ensam. Han meddelade mig då hvad strömbom för Honom berättat angående förhöret ned Eriksson samt hvad vid förra undersökninjen förekommit. Sedan Strömbom tillkommit, bad ag Strömbom meddela hvad han hade sig bekant. Ilan berättade nu: att kronofogden Levin hållit örhör med Eriksson vid Liljeholmen; att Eriksons svärfader, en arbetare vid namn Lund å Grubbs ods, angifvit Eriksson att hafva tändt på sågen, )h fter att dertill hafva varit lockad och tubbad afjri srubb; att kronofogden med både hotelser och n; öften sökt förmå Eriksson att bekänna, men attlle enne förklarat sig vara osky!dig; att kronofogden Ja venne gånger låtit lägga bojor på Eriksson och It brandstodsbolagets vägnar lofvat honom underåll för hustru och barn så länge han vore häk