Aftonbladet – 22 mars 1869, sida 3

ton för att söka mverka på vaiet. Om marinministern Borie vet man ej stort mer än att han är en hederlig patriot och eger stor förmögenhet. Han har varit köpman, men redan för fem år sedan dragit sig kt ifrån affärerna och säges ha användt en icke obetydlig del af sin genom handel på Ostindien förvärfvade förmögenhet till fädernes1) landets bästa. 28 nn satans nå as 2 Wärhulte-målet. (Redogörelse af Aftonbladets referent.) I ESKILSTUNA D. 18 MARS. — PROSTERIN! OCH GRUBBS DERU: DITÖR HAM Ö GJORDA IN LIGA VITIN KET OMTALAD PÅ HR 8 G. — ÅTSKILLIGA ANDRA VITTNESMÅL. — GRUBBS YRKANDEN AF DOMSTOLEN AFSLAGNA, nj I den vid föregående ransakvingarne i detta, mål begagnade lokalen, rådhussalen i Eskilstuna, sammanträdde i torsdags kl. 9 f. m. ånyo Wester-Rekarnes häradsrätt, hvarvid j bäradshöfdingen Abenius och kronofogden I Levin fungerade såsom ordförande och åklagare. De begge häktade infördes och justeriogen af protokollet för senaste tinget tog i n. Grubb, som nu tycktes vara I a tvärsäker, gjorde oupphörliga anj märkningar mot vittnenas berättelser, fastän rättens ordförande flerfaldiga gånger upplyste honom derom, att med justeringen afsåges blott att vinna visshet om huruvida domstolen rätt uppfattat vittnenas utsago. Det I var Grubbs ständigt återkommande anmärk! ningar och försök att komplettera vittnesmålen, som hufvudsakligen gjorde att justei ringen. drog så länge ut på tiden. Rådhusalen var vid tingets början endast glest bei satt af åhörare, men dessas antal ökades ja närmare det led framåt kl. 12 — den tid, till hvilken vittnena voro inkallade. Vi meddela här nedan det vigtigaste af hvad under protokollsjusteringen förekom: I Grubb förklarade, med anledning af de ifrågasatta penningtransaktionerna mellan. honom och auditören Hamnström, att Grubb erhållit redovisning af H. för de medel, hvilka han fått om häni der, och för Grubbs räkning användt och Grubb : hade också gifvit H. qvitto derå. Grubb företedde j derpå i original det omtalade intyget af Eriksson, att Grubb var alldeles oskyldig till sågens brand. Detta intyg upplästes och förevisades Eriksson, som granskade detsamma noga, och efter någon stunds skärskådande deraf förklarade han, att han icke skrifvit den namnteckving, som stod under j intyget; den skrift, han undertecknat, hade ej vajr så lång som den förevarande; den hade afsluI tats på pappersarkets andra sida, men den nu fö: revisade slutade ej förr än på tredje sidan. Den skrift, Eriksson undertecknat, hade af honom nåI gon tid burits i fickan, så att yttersta sidan blif-: I vit mycket solkig, men det nu förevisade pappe-. jrets sista sida vore alldeles ren. Eriksson tillsa-: des att sätta sig ned vid dombordet och skrifva ! sitt namn på ett papper, på det domstolen skulle få tillfälle att jemföra stilarne; de befunnos dock, ! I yttrade; domhafvanden, ganska lika hvarandra, ! hvarvid åklagaren anmärkte, att Erikssons namn ! möjligen efterapats. l j Grubb syntes mycket besvärad häröfver, svängde ll ec e I em sin pince-nez på fingret, men sade ingenting. 1 Eriksson förklarade på fråga, att han med det ifrågavarande oskulds-intyget haft för afsigt att freda sig sjelf på samma gång som Grubb. I den ! skrift, han undertecknat, hade ej stått nämndt, !l att Erikssons svärfar-angifvit Eriksson för att deri-2 genom erhålla den belöning, hvilken brandstods-( bolaget utfäst för. den som upptäckte föröfvaren l af mordbranden, något som föröfrigt vore allde: q les osannt, förklarade Eriksson. a Tillfrågad af åklagaren, hvarför ej Grubb redan företett originalet till intyget, svarade Grubb, atts han först dagen förut fått sig det tillsändt från Wärhulta af friherrinnan Fleming (hans slägting).n Åklagaren frågade vidare, hvarför Grubb, under den tid ban bodde hos fru Änstrin, kallat sig eg Olsson; härpå svarade Grubb småleende, att han gjort det,bara på gyckel, ty i Stockholm, sade han, vore det mycket vanligt, att en person, som hette Lindström eller något sådant, kallade sig i Pettersson eller Andersson, nog af: namnombytet t var blott ett litet skämt. 8 Åklagaren anmärkte, att det var opassande af u en så gammal man som Grubb att gyckla på det t viset: förklaringen vore dock egentligen den, att han hade ondt samvete och var rädd. Kanske Grubb också sade på gyckelb till Eriksson, atts han skulle tända på sågen? Grubb försökte ännu s en gång att framställa namnombytet såsom ett ll oskyldigt gyckel, men erhöll ånyo derför en skarp tillrättavisning af åklagaren. Ett af vittnena, Strömbom, hade sagt, att Grubb ett par gånger, då de i Stockholm talat om delmn obehag, som kunde drabba Grubb i anledning af-ri Erikssons häktande, fallit i gråt. Grubb bad få anmärka, att detta var fullkomligt osannt; de som kände honom närmare visste nog, att han ej var så blödig af sig och han tillJade: hvad hade jag föröfrigt att frukta fö Angående påståendet, att Grubb skulle stått i troligare förhållande till Erikssons hustru, försäkrade Grubb, att detta vore ytterligare en lögn, och Eriksson instämde häri, tilläggande, att det o var blott ett påhitt af Strömbom. Aldrig någon-!v sin heller hade Grubb sagt, att oskuldsintygeth skulle införas i tidningarne, såsom Strömbom vittnat. ti Angående reversernas skrifvande sade sig Grubb få vilja göra den ändring i Strömboms utsago, att)h de utfärdats äfven för att arrangera affären med l si grosshandlaren Sjödal; detta vore osannt. Dom-G hafvanden upplyste nu Grubb. att Strömbom ej d sagt detta, utan just Grubb sjelf, på en fråga aflh Cederborg. Den som ljuger skall ha godt minne, g inföll åklagaren. Grubb blef mycket slagen öfver v: misstaget, torkade svetten ur panfan och vågade e sig ej fram med ett ord till svar. at klagaren vände sig härpå till Eriksson och d uppmanade honom bekänna, hvar han gömt de jä der 1100 rdrna, bestående af en sedel å 1000 rdrS och en-å 100 rår, hvilka, oaktadt de noggrannav: ste letningar, ej kunnat återfinnas på det af Eriksm som uppgifna stället. E. förklarade, att han stuc-m kit in dem så långt han kunnat i en springa isa bakstolen. å afträdet för passagerare å Liljehol-at nehs station. Han hade ej nämnt ett ord om ve lessa penningar för sin hustru; han trodde sig lä remligen skola snart komma ut igen och då skulle an. hemta penningarne. I mörkret visste han ej å precist hvar gömstället var beläget. Han fortfor att påstå, det penvingarne gömts på det ställe van uppgifvit. Domhafvanden anmärkte härvid, utt det ju kunnat hända, att penningarne blifvit ;j nustuckna genom en springa, som ledde ut i det ria, fallit ned på marken och så hittats af nå30n. 7 Strömbom hade sågt till Grubb, att han, Strömom, stode mycket väl hos tidningsredaktionerna Stockholm och han hade derför kunnat verka lerhän, att ingenting intagits i tidningarne röande förhöret med Eriksson och att deras ytterigare medgörlighet skulle komma att kosta myccet penningar. Åklagaren anmärkte att detta naurligtvis var osanning; Grubb borde väl förr än tr ha amätneE Höra Rh flind än ARleldsåa Öl pp Pr FaR