Aftonbladet – 19 mars 1869, sida 3

Nilsson från Kristianstads län, Jonas Jonassor från Kalmar län, Fr. Pettersson, Sandstedt Magnus Svensson, Ake Andersson och Pei son i Espö uttalade sig för reservanterna förslag. Denna åsigts förfäktare lade vigt vid der princip, som genom antagande af reservationei vore uttalad, nemligen att på samma gång en de af bankovinsten hvarje år borde användas till fyl lande af statens behof det vore nödigt, att åter stoden bibehölles till förstärkande af banken: grundfond. Äfvenledes ansåg man det vara andr: kammarens fullkomliga rättighet att reservera er del af bankovinsten åt banken, enär kammarer gjort så stora indragningar och besparingar i stats utgifterna, att debet och kredit, utan att tage bankovinsten med i beräkningen, kunde gå ihop Om det oaktadt nya skatter blefve behöfliga ville man dock fritaga kammaren från skulden dertill Emot den åsigten att den nuvarande grundfonden, 25 millioner rdr, skulle vara mer än tillräcklig, anfördes att man borde fästa sig vid, huru denna grundfond uppkommit, nemligen genom andelar i bankens vinst. Deraf framginge, att detta belopp ei borde vara minimum liksom att den på senare åren uppgått ända till 29 millioner rdr och behöfde ytterligare ökas. Allraminst vore det rådligt att neåsätta densamma, ty det kunde i E att banken ännu en gång komme i förläDen metalliska kassan hade visserligen bli genom det sista utländska lånet, men om ännu ett missväxtår inträffade, skulle den säkert nedsjunka till samma låga belopp som för ett par år sedan. Enda sättet att hedöma frågan vore således att utgå från erfarenheten, och man kunde då komma till det resultat, att bankens ställning ej vore så dålig, att den behöfde hela vinsten, men ej heller så god, att man borde gå längre än försigtigheten bjuder och till riksgäldskontoret öfverlemna hela summan. Emot det påståendet, att banken ej kunde förstärkas genom reserverande af bankovinsten, anfördes att man svårligen kunde frånkänna bankens fordringar allt värde, ty på samma grnnd skulle man då kunna säga, att banken ej eger någon grundfond, vare sig af 35 millioner eller mindre belopp, utan att dess enda tillgång vore den metailiska kassan. Betraktade man derför saken från bankens intresse, komme man till den slutsatsen, t en del af vinsten borde reserveras. På samma tt handlade de enskilda bankerna, som årligen ökade sin reservfond. Ytterligare fäste man uppmärksamheten på, att jordbruket, deraf menniskor och djur hafva sin födar, fordrade understöd. Detta kunde ej privatbankerna med sina korta lån åstadkomma. Om man för 20 år sedan ständigt afsatt bankvinsterna, lå hade man haft en riksbank, som kunnat fournera privatbankerna; nu vore förhållandet tvärtom. Riksbanken skulle då ha haft en större reservfond, af hvilken jordbrukaren på för honom förmånliga vilkor och omsättningstider kunnat få lån, och allt skulle då ha gått sin jemna gång o. s. Vv. Hrr Mannerskantz och Sääf yrkade bifall till atskottets förslag, men den förstnämnde talade i lfva verket för K. M:ts proposition, eller rätre för öfverlemnande till riksgäldskontoret af 3 nillioner rdr för statens behof. Efter slutad diskussion anställdes omröstning nellan utskottets förslag och reservationen, hvilcen senare segrade med 93 röster mot 61. I sammanbang med detta beslut afslogs äfven, lock utan votering, utskottets förslag i andra punken; i stället bifölls motsvarande punkt i reservaionen. Slutligen godkändes utskottets förslag i råga om tiden, inom hvilken vinstmedlen borde rån banken aflemnas, men med förändring att ummorna ändrades i öfverensstämmelse med kamFe nyss förut fattade beslut. a aAa RaCLeR